Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Vecka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
torget ned till flottbron, stannade midt på den, och
besågo Tidan.
Stående här och skådande norrut, hade de en
gränslös utsigt öfver Wenerns aftonklara vattrade
duk. De kunde icke se hvar och hur sjön
sammanflöt med firmamentet sjelf, men det syntes allt
som ett. ”Och det här heter Tidan?” anmärkte
hon med en liten runkning på hufvudet; ”alldeles
så flyter också Lidan ut genom vår stad — och
ifrån dess bro har man äfven en lika stor — stor
— stor utsigt öfver Wennern norrut, och uppåt
ända till skyarne, när det är qväll såsom nu! ack
Albert! Albert! jag påminner mig just nu den stund,
då jag och min mor stodo på bron öfver Lidan —
och hon kastade — kastade bort — långt — långt
ut —”
Albert ryste hastigt, tog henne åter under
armen, och gick, ehuru hon knappt ville det, tillbaka
bort ifrån Tida-bron. Komna upp i staden igen,
vände de sig åt trakten, der kyrkan ligger.
Kyrkogården, omgifven af en låg stenmur och
planterad med träd i flere grupper, ligger så nära
Wenern, att man tycker sig hafva sjön inunder sig.
Och den gråa, höga, vördnadsbjudande kyrkan har
man bredvid sig.
Sara bad att få sätta sig på en grafsten.
Albert satte sig bredvid. ”Du är så tyst, älskade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
