Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Vecka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och bra, och hennes täcka ansigte var honom härvid
så nära, att han utan att sjelf veta deraf
kysste henne, och gick bort som hon sagt.
Sara Videbeck — likasom ingenting händt —
började framme i fören verksamt ordna en mängd
större och mindre angelägenheter. Hon lade sina
egna kappsäckar, skrin och öfverplagg tillsammans.
Hon bar äfven till samma hög sergeantens
icke särdeles vingbreda rensel, koffert och
reskappa. Huru hon kunde känna dem, kan man
fråga; men dagens iakttagelser hade för henne
varit tillräckliga, att märka hvilka persedlar
sergeanten under sina kringgångar på däck med förkärlek
fästat sig vid, stundom lyft på, makat, jemkat o.
s. v., hvilket en bra karl aldrig gör med annat än
egna tillhörigheter.
Albert gick sannerligen utföre och tog sig ett
glas punsch. ”Mamsell, låt mig beskedligt få två
glas till, och ställ dem på den här lilla brickan
— jag skall bära den sjelf, så besväras ingen.”
Skänkmamsellen, glad öfver en så mild tonart ifrån
en förut så sträng resande, nickade, och gjorde
hastigt som befaldt var. Albert tog sin bricka,
bar den, sedig som en kypare, uppföre trappan,
och gick bort till fören att bjuda sin reskamrat.
”Är det carolina? frågade hon. Jag dricker ej
punsch.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
