Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
David Schultz kom och gick — ett par dagar
blott — men de föreföllo som en milslång mödosam
vandring ut i det mörker, där läkarens asklepiosstav
ingen fast mark har.
Den kalla, hårt ljusa vintermorgon, då Schultz
måste säga Hedvig, att Karl Klingenbergs liv flytt,
skulle den hederlige arkiatern aldrig förgäta.
Som vanvettig av smärta hade hon tryckt sig
intill honom och tiggt honom om att göra ännu ett
försök att återkalla den döde. Hennes gälla
ångestrop ville icke upphöra. Hennes tårar strömmade
som ur heta källor, och utan rast eller ro vandrade
hon omkring likt en kropp utan ande i det övergivna
huset. Oavbrutet höll hon en hårt hopvriden
handduk i händerna.
Hon måste dö. Nu var hon isolerad från allt
levande ; hon tiggde sina vänner om att draga åt
snaran om hennes hals. Hur kunde de neka sitt
medlidande att uppfylla denna önskan, den enda, som
rörde sig inom henne, och han visade bevekande
handduken.
Hennes ord voro knappt hörbara. Som bubblor
brusto de på hennes tunga. Oavbrutet vankade hon
omkring som om hon sökte något, och som om
sammanhanget i hennes varelse blivit rubbat.
På natt och dag förmådde hon icke skilja.
Mörkret var för henne beständigt, och som om det också
lagt sin ogenomträngliga hinna över hennes ögon,
trevade hon sig fram med osäkra rörelser.
Det enda hon yttrade var:
”Jag kan inte leva.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
