Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han legat sjuk länge och ej mött sjukdomen för
endast några timmar sedan utan föregående varning.
”Hedvig, res dig upp!”
Hon lydde den milt förmanande rösten, och han
lade hennes händer samman, medan han tydligt och
nu utan en skugga av den fruktan, som sekundlångt
glidit genom hans trygga själ, reciterade sina egna
ord:
”Du, all vishets djupa källa,
Du, all kärleks rena hav,
Från dig kan ej ondskan kvälla,
För dig mörkret går i kvav.”
Icke tystnade klockringningen, icke vek natt
dunklet för prästens naiva trosbekännelse, men hans unga
hustru sög begärligt ur den all kärlekens förtröstan
och tillit, och hennes läppar upprepade den sista
raden. —
Sedan kommo och gingo dagar i aldrig domnad
oro. Läkarnes portechaiser stannade flera gånger
om dagen utanför det lilla gula huset, beläget så
nära kyrkan, att man fick en förnimmelse av att de
mäktiga kyrkklockornas klang kom det att darra på
sin låga grund.
På knä för den vresige och tväre stadsarkiatern
låg därinne i sjukrummet en ung kvinna.
”Rädda honom”, viskade hon, ”han är mitt liv!”
Men arkiatern bara skakade på huvudet.
”Här finns intet hopp!”
De andra läkarne, som stodo kring Jakob
Fabri-cius’ sjukbädd, menade detsamma.
”Det vore ett under, om han skulle gå igenom”,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
