- Project Runeberg -  Sigrid Persdotter Bjurcrona. En släktroman /
267

(1926) [MARC] Author: Ernst Didring
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

henne att resa allaredan, så länge det fanns så många
damer kvar.

»Ja, så reser vi ändå», sade Johan. »Vi ses i morgon!»
Han kysste Sigrid skrattande.

En stund efter körde Bj urnäs’ kalesch med suffletten
uppslagen över gårdsplanen. Magnusson hade god fart
på parhästarna, men naturligtvis upptäcktes det genast
vilken dyrbar last vagnen förde. Där blev ett väsen
och ett skrik och ett hurrande utan ända. Man rövade
blommor från rabatterna, man rev ned girlander och
vräkte över kaleschen. Några av de djärvaste
ynglingarna stego upp på fotstegen och bombarderade
brudparet med rosor. Magnusson hade all möda i världen
att lugna hästarna. En hel skara följde springande efter
vagnen och jublade och önskade lycka.

»Ja, nu är de borta», sade en sardonisk röst alldeles
bredvid Sigrid.

Hon hade varit så upptagen av att se och lyssna till
tokerierna att hon icke märkt, att Torsell närmat sig
henne.

»Jag tillåter mig också draga hädan», fortsatte han och
bugade sig.

»Nej, nej, ni får inte!» sade hon brådskande och grep
efter handen, som han sträckte mot henne. »Först måste
jag riktigt tacka er!» Hon tog hans .hand mellan sina
båda och tryckte den varmt.

»Inte behöver ni tacka mig för att jag tackar er. Nog
är vi ett tackande folk, vi svenskar, men så mycket är
icke nödvändigt, min bästa fröken Bjurcrona. Jag
förrättade bara en skyldighet, som alltför länge uraktlåtits.»

»Nej! Nej!» sade hon avvärjande.

Hon såg på honom med sina stora, härliga ögon. Han
kunde icke se, att de voro mörkblå. De skiftade i alla
färger allteftersom marschallernas ljus speglades i dem.
Det var sol och natt i dem, hav och himmel, skog och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:44:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/desigrid/0268.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free