- Project Runeberg -  Sigrid Persdotter Bjurcrona. En släktroman /
109

(1926) [MARC] Author: Ernst Didring
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

mellan deras stolar än att de kunde famna varandra. Hon
lutade sitt huvud mot hans bröst och grät stilla.

Han strök hennes vågiga, mörka hår.

»Älskade — älskade», viskade han.

»Kom, låt oss gå», sade hon. »Här kan vi icke tala.»

När han såg frågande på henne, pekade hon mot
dörrarna.

»Kom, låt oss gå ut i trädgården. Där kan vi vara
ostörda. Mamma är icke uppe ännu, men ändå.. .»

Han kysste hennes mun, hennes våta kinder.

»Du får icke, du får icke», viskade hon och drog sig
undan. Hon torkade sina tårar, och de följdes ut. Ingen
tycktes se dem. Fortfarande samma öde sandplan med
sin solvisare. De gingo nedåt alléen, talande om
likgiltiga ting, fast de båda kände, att så mycket annat behövt
sägas. Hon förde honom genom trädgården, där några
karlar grävde, förbi gamla krokiga, blommande
fruktträd, från vilka blommen snöat ned på gången. Hon
förde honom förbi sparrissängar, som redan skattats,
förbi kronärtsskocksplantorna, vid vilka taktegeln, som
skyddat mot vintern, ännu lågo kvar. Hon förde honom
längs kantrabatter fulla av narcisser och tulpaner,
pen-séer och hyacinter. Där var en färgsång och en glädje.
Hon bröt en stor, nästan svart pensé och stack i
knapphålet på hans rock.

»Vad ni har vackert här», sade han.

Hon nickade. Hon pekade på det gamla lusthuset.

»Där», sade hon. Hon smålog.

Promenaden hade lättat det värsta trycket från deras
hjärtan.

»Här hör oss ingen», sade hon, när de tagit plats icke
alltför långt från varandra. »Tala nu», bad hon.

»Jag kan icke tala utan att hålla dig i handen», sade
han. »Det förmedlar bättre övergången av mina ord.»
Han inbillade sig, att han kunde skämta en smula.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:44:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/desigrid/0110.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free