- Project Runeberg -  Sigrid Persdotter Bjurcrona. En släktroman /
102

(1926) [MARC] Author: Ernst Didring
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Denna något förhastade slutledning följdes
ögonblickligen av reaktion. Förnuftet började småningom
återvända i doktor Lindståls av operationer förut ansträngda
hjärna.

Det här är ju fjolligt, sade han sig. Jag beter mig
som en skolpojke och icke som en gammal karl. Vad
är det hon vill. Slå upp? Nå, är icke det varje kvinnas
rätt, om hon tröttnat eller funnit någon annan, som hon
tycker bättre om?

»Ja, men det har hon icke», utbrast doktor Lindstål
högt. »Det skri...»

Han avbröt sig mitt i ordet. Att tala högt för sig själv
var början till sinnesförvirring. Han måste lugna sig.
Måste taga saken kallt, överväga och tänka efter alldeles
som när det gällde ett operativt ingrepp. Lugn framför
allt, lugn!

Han tvättade ansiktet med kallt vatten samt sköljde av
armarna ända upp till biceps. Det lugnade. Så tog han
brevet på nytt.

Nu kunde han läsa det med någorlunda bibehållen
kall-blodighet. Ont gjorde det fortfarande vid vissa ställen
i brevet, men han läste det till slut.

Hon ville slå upp. Det var klart. Varför hon ville det,
var däremot långt ifrån klart. Hon ville stanna hos
modern, skrev hon. Det kunde man förstå. Det skälet kunde
godtagas. Men varför skulle hon behöva stanna för all
framtid hos henne? Det var obegripligt. Han läste noga
om frasen i brevet — — alltså förstår du, min älskade,
att jag icke kan överge mamma nu. Hennes hjärta är
dåligt, och jag vet icke hur länge vi få behålla varann.
Inför detta har jag ansett det vara min plikt, min
mycket tunga plikt, min älskade, att stanna här på Bjurnäs.
Hur länge det blir, vet jag icke, kanske ett par år,
kanske för alltid. Jag kan icke begära, att du skall vänta på
mig, tills jag blir fri från denna plikt, det förstår jag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:44:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/desigrid/0103.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free