- Project Runeberg -  Sigrid Persdotter Bjurcrona. En släktroman /
75

(1926) [MARC] Author: Ernst Didring
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

der det att kammarjungfrun redde hennes hår för natten,
kunde Sigrid icke mer än kyssa modern och gå.

»Kommer du in till mig sedan?» frågade hennes nåd.

»Nej, vet du, mamma, jag tror jag är för trött.»

»Det var behagliga nyheter», sade hennes nåd och
flyttade upp en lång rad klöver på esset, som kom upp.

»Det kanske icke är så farligt», sade Sigrid. Godnatt!»

»Godnatt! Dra’ icke så förfärligt i håret, Hilma.»

Sigrid förmådde nätt och jämnt ta sig uppför trappan
till rummet. Benen kändes blytunga och kring pannan
satt som ett järnband. Och tanketom var hon som aldrig
förr. Inom henne rådde den stora natten, natten med
evigt, oändligt mörker. Hon tyckte hon hade gått så i
många år. Inte en ljusstrimma. Är det döden? frågade
hon sig. Är jag på andra sidan, borta i mörkret? Hon
stannade. Vad var det?

Det stora tornuret var det enda, som levde. Det gick
sedan flera hundrade år, lika orubbligt antingen
Bjur-cronorna levde eller dogo. Det täljde bara tiden.
Människorna brydde det sig icke om. Vad var tiden?

Hon stod länge och lyssnade utan att röra sig.

Tick — tack! — Tick — tack! sade den stora klockan
genom mörkret. Sigrid kunde icke urskilja loden, men
hon visste att för vart knäpp sjönko de stora, tunga loden
längre och längre ned. Åh, livet var tungt! Tiden var
tung! Allt. Allt.

Inkommen på rummet brydde hon sig icke om att
tända. Hon gick fram till fönstret och slog upp det.

Natten var sval och lugn. Ett fint, stilla duggregn föll.
Hon sträckte ut sina händer tills de blevo våta. Så strök
hon med dem över ansiktet. Hon ville gråta, men hon
kunde icke.

»Erik — Erik», viskade hon.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:44:26 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/desigrid/0076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free