Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Prinsessan och prinsen av Holstein äro
bjudna till hertigens, men på aftonen
kommer bud från kungen, att han vill ställa till en
improviserad bal och hoppas få se dem alla.
Den lilla biljetten är familjärt upprymd.
Middagssällskapet likaså, och slädar
anskaffas skyndsamt. Vid fackelsken glider man
ut på den snöglänsande vägen mellan de höga,
vitpudrade träden.
Prinsen av Holstein kör för Albertina i en
liten kappsläde. För att bättre höra, vad hon
säger, ilutar han sig ned över henne, och för att
bättre kunna uppfatta, vilket intryck hennes
ord åstadkommit, böjer hon huvudet i den
svandunskantade sidenbahytten bakåt och ser
upp på honom. De tala om minnets förenande
makt. Han försäkrar, att han aldrig skäll
förgäta henne, och hans läppar snudda vid
hennes kind.
Sofia Albertina tycker, att hon färdas
genom en förtrollad skog, där goda genier sväva
fram med lyckosamma gåvor. Fackelskenets
dans över snön är som strödda rosor. Månens
blanka, gyllene skiva högt över trädtopparna
är en himmelsk medalj, präglad på hennes
gladaste dag. Hon är söt, tänker prinsen med
sin generösa naturs överskattning av kvinnlig
fägring, och han tillåter sig kalla hennes
halvöppna mun en bägare, fylld med nektar,
varpå han måste läppja.
Omkring den himmelska medaljen samlas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
