Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. II - XLIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
287
tanke på hur det vakade. Om Gud vill, skola vi vara där
snart — i morgon eller senast dagen därpå — här är en
gammal djup portgång, mycket mörk, men alldeles torr och
varm också. — Vad är det?»
Uppgivandet ett halvkvävt skri, vek hon tillbaka för en
svart gestalt, som plötsligt kom ut ur den mörka
fördjupningen, dit de ämnade taga sin tillflykt, och stod tyst och
betraktade dem.
»Tala igen», sade den. »Jag tyckte jag kände rösten.»
»Nej», svarade flickan skyggt; »vi äro främlingar, och
som vi inte ha några penningar att betala nattkvarter med,
tänkte vi vila här.»
En matt lykta brann ett stycke därifrån, den enda på
detta ställe, som var ett slags fyrkantig gård, men
tillräcklig för att visa, huru torftigt och eländigt där var. Hit
vinkade dem gestalten, under det han på samma gång
närmade sig lyktan, liksom för att visa att han icke hade
någon önskan att dölja sig eller taga dem med
överraskning.
Gestalten var en karl, illa klädd och svärtad av rök, med
ett mycket blekt och sjukligt utseende, som tillräckligt
ådagalades av hans ihåliga kinder, skarpa anletsdrag och
insjunkna ögon, liksom av en viss min av tålig
fördragsamhet.
»Hur kommo ni på den tanken att vila er här?» sade
han. »Eller hur kommer det till att ni behöver ett
viloställe denna tid på kvällen?»
»Våra olyckor», svarade morfadern, »äro orsaken
därtill.»
»Vet ni», sade karlen och betraktade Nell allt
uppmärksammare, »hur våt hon är och att de fuktiga gatorna icke
äro någon plats för henne?»
»Jag vet det, Gud nås så visst», svarade han. »Vad kan
jag göra?»
Karlen såg åter på Nell och rörde sakta vid hennes
kläder, från vilka regnet strömmade i små floder. »Jag kan
ge er värme», sade han; »intet annat. Den bostad, jag har,
är där i huset» — han pekade på dörröppningen, varifrån
han hade kommit ut. »Eldstaden är klumpig, men ni
kunna tillbringa natten bredvid den i trygghet. Ni se det röda
skenet därborta?»
De lyfte ögonen och sågo mot den mörka himmelen det
dunkla återskenet av en avlägsen eld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
