Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vol. I - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åttonde kapitlet 19
sig i ett mera allmänt samtal, försökte mr Swiveller tydligt
att fånga vår uppmärksamhet.
Han började med den anmärkningen att sodavatten,
ehuru i och för sig någonting gott, gärna låg som is i
magen, om det icke blandades med ingefära eller en liten
tillsats av konjak, vilket sista medel han i alla fall ansåg bäst
utom i det fallet att det var så dyrt. Som ingen dristade
sig att motsäga dessa antaganden, anmärkte han vidare att
människohår bibehöll länge tobaksrök och fastän de unga
gentlemännen från Westminster och Eton åto en stor
mängd äpplen för att dölja cigarrlukten för sina bekymrade
vänner, så blevo de vanligtvis upptäckta i följd av att
deras huvud hade denna märkvärdiga egenskap; varav han
drog den slutsatsen att om det kungliga sällskapet ville
vända sin uppmärksamhet på den omständigheten och
försöka att i vetenskapens hjälpkällor finna något medel att
förekomma sådana små förtretliga upptäckter, så skulle
det sannerligen bliva ansett för mänsklighetens välgörare.
Som dessa åsikter voro lika obestridliga som dem han redan
hade uttalat, så underrättade han oss vidare om att
jamai-karom, ehuru onekligen ett behagligt fluidum med stor
fyllighet och vällukt, hade den olägenheten att man hade
smaken kvar i munnen till den följande dagen, och som ingen
var djärv nog att motsäga även denna punkt, så tilltog hans
förtroende och han blev ännu mera sällskaplig och
medelsam.
»Det är en förbannad sak, gentlemän», sade mr
Swiveller, »då släktingar kivas och bliva oense. Om vänskapens
vinge aldrig skulle fälla en fjäder, så skulle släktskapens
vinge aldrig stäckas, utan alltid vara beredd till stilla flykt.
Varför skola en dotterson och en morfar hugga in på
varandra med ömsesidig häftighet, då allt kunde vara lycka
och enighet? Varför icke skaka händer och glömma
alltsamman?»
»Håll munnen!» sade hans vän.
»Sir», svarade mr Swiveller, »avbryt icke talmannen.
Gentlemän, se här en lustig, gammal morfar — jag säger
det med den största aktning — och se här en utsvävande,
ung dotterson. Den lustige, gamle morfadern säger till
den unga, utsvävande dottersonen: ’Jag har givit dig
uppfostran och lärdom, Fred; jag har satt dig i tillfälle att
taga dig fram här i världen, du har kommit litet ur rätta
kursen, såsom ungt folk ofta gör, och du skall aldrig få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
