Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje boken. Det republikanska försöket (Konventet och Direktoriet) - 1. Girondens fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
realpolitiker — Danton. Med anledning af frågan om
Savoyens införlifvande uppmanade han den 28 Sept. konventet
att betrakta sig såsom »ett folkens allmänna upprorsutskott»
samt att, äfven om dessa själfva skulle önska att bibehålla
sin monarkiska styrelse, ej medgifva dem att så skada sig
själfva. Att den revolutionära propagandan på detta sätt
öppet bröt med den aktning för andra folks rätt, som
revolutionen så högtidligt utlofvat, och visade sig vara — en
tvångs- eller eröfringspolitik, ingick visserligen ej i
girondisternas ideala system[1], men för själfva propagandan voro de
fortfarande lika ifriga som under förberedelserna till kriget; de
nästan täflade i konventet med Clootz i kosmopolitism, och den
19 November erbjöd konventet, i väsentlig mån på deras
tillskyndelse, Frankrikes hjälp åt alla folk, som ville vinna frihet.
Härigenom bidrog emellertid partiet till, att Frankrike beröfvades
hvarje möjlighet att erhålla den fred, som det så väl behöfde
för att kunna tillgodogöra sig revolutionens frukter. Men
på samma sätt gaf det äfven i de ofvan antydda inre
frågorna föga efter för jokobinerna i revolutionär ifver, ja, man
skulle nästan kunna säga, att motviljan för de parisiska
anarkisternas blods- och rofdiktatur var den enda principiella
skilnaden mellan gironden och berget. Därför saknade också
den förras konservatism ett verkligt underlag, och häri ligger
förklaringen till, att dess strid mot berget egentligt blott blef
en personlig kamp om makten. Till råga på alt visade
girondisterna sig vid stridens förande alt jämt mera såsom
ordets än handlingens män: genom att oupphörligt hota utan
att slå till, retade och uppkallade de till själfförsvar fiender,
som ej tvekade att göra det sistnämda.
Centern eller såsom den också kallades slätten eller
träsket beherskade till numerären afgjordt församlingen,
ty dess antal uppgick ända till 500. Innerst voro dess
medlemmar vanligen moderata, ofta gamla anhängare af den
konstitutionella monarkien, hvilka endast genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
