Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 4. Konungadömets fall (den lagstiftande församlingen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drottningen motarbetade det, och efter någon tvekan följde
Ludvig hennes mening.
En annan yttring af oviljan öfver den 20 Juni var att
departementalstyrelsen den 7 Juli suspenderade Pétion, hvilket
beslut konungen efter någon tvekan bekräftade den 12. Detta
var nog för att göra denna obetydliga personlighet till det
anarkiska Paris’ afgud — för tillfället, och otaliga adresser
till hans förmån afgåfvos. Omstörtningspartiet i
nationalförsamlingen lemnade ej häller sitt verktyg i sticket, utan
kasserade den 13 Juli suspensionen[1], hvilket hade till följd,
att nästan hela pariserdepartementets direktorium med La
Rochefoucauld i spetsen nedlade sitt ämbete och således den
enda myndighet i hufvudstaden, som vågat föra den lagliga
ordningens talan, upplöstes.
Emellertid drefvos girondisterna af den storm, som det
misslyckade försöket den 20 Juni uppväckt, till att med
fördubblad ifver på andra vägar söka nå sitt mål. Ledningen
af detta verk utöfvades af ett utomordentligt utskott (af 12,
slutligen 21 medlemmar), en förebild till konventets
välfärdsutskott; största delen af centern lät sig ofta dels af skräck för
pariserpöbeln, dels af fruktan för hofvets kontrarevolutionära
planer förmås att härvid följa deras ledning, under det att
konungen i sin obenägenhet för de konstitutionella och för
att vinna tid lemnade dem fältet öppet. Inrikesministern
Terrier-Monciel, den ende af de nya ministrarne, som visade
någon egentlig kraft, hade försökt hindra att frivilliga från
landsorten, trotsande konungens veto, begåfvo sig till
förbundsfesten, men den 2 Juli beslöt församlingen, att dessa
skulle få fria kvarter i Paris till den 18 Juli, och ehuru
härigenom beslutet om de federerade i sak förnyades, gaf
konungen denna gång sitt samtycke. Dagen därpå höll Vergniaud
ett af sina mest passionerade tal. Efter att hafva påpekat,
att alla attentat mot Frankrike och revolutionen skedde i
konungens namn, riktade han, under sken af att han talade
till en fingerad förrädisk konung, mot Ludvig en
fruktansvärd filipik, som jämförde honom med den lögnaktige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
