Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 4. Konungadömets fall (den lagstiftande församlingen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upptog åter de hemliga underhandlingarna om ett förbund
med England, försökte ännu en gång genom sådana vinna
Preussen och gjorde ett dylikt försök med Sardinien, ja
med själfva det tyska riket, i det han genom hemliga agenter
lofvade att ej förlägga kriget till Rhen samt smickrade
småfurstarnes själfständighetsbegär. Det österrikiska krigets
utbrott ville han åter påskynda och aflät därför till Wien den
27 Mars ett ultimatum, som ålade Österrike att före den 15
April tillfredsställa Frankrikes fordringar. Detta mål
förfelade han ej. Frans, Österrikes nye regent, var mindre
betänksam än sin fader, och dessutom var det knappast möjligt
att falla undan för en dylik utmaning. Den österrikiska
regeringen svarade blott, att den höll fast vid sina förra
förklaringar. Då förmådde Dumouriez Ludvig att den 20 April
infinna sig i nationalförsamlingen och föreslå kriget mot
Österrike. Det oaktadt sökte högern ännu afråda, men
girondisterne ryckte församlingen med sig. Diskussionens sista ord
var ett utrop af Merlin: »Vi böra förklara konungarna krig
och folken fred», hvarpå förslaget s. d. antogs.
Marie-Antoinette var ej sen att till Mercy förråda hvad hon lyckats
uppsnappa af Dumouriez’ krigsplan.
I sina försök att isolera Österrike hade Dumouriez
däremot ej samma framgång. Hans hopp att kunna vinna
bundsförvandter genom att hålla kriget inom den traditionella
statskonstens gränser omintetgjordes genom hans revolutionära
vänners fanatism. Europas hof kunde ej gerna förbinda sig
med en stat, där de öppet smädades och den revolutionära
propagandans fana utvecklades. England förblef neutralt, men
afböjde hvarje närmande. Konungen af Sardinien afvisade
skymfligt det sändebud, som Dumouriez sändt honom, och
framkallade därigenom en fransk krigsförklaring, och Preussen
lyssnade ej häller till hans lockelser, utan förklarade sig ämna
understödja sin bundsförvandt. Men om Europas hof af
principiella skäl ej ville förbinda sig med Frankrike, bör man
därför ej tro, att Österrike och Preussen ämnade föra ett
principkrig. Från första stund som Fredrik Wilhelm börjat
visa en krigisk stämning, hade han förklarat, att, om han
inlät sig på något företag mot revolutionen, ville han hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
