Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 4. Konungadömets fall (den lagstiftande församlingen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den därstädes rådande oordningen och krigiska upphetsningen,
men påpekade på samma gång, att han endast i det fall skulle
understödja kurfursten af Trier, att denne anfölles, fastän han
skingrat emigranterna, samt att det europeiska förbundet efter
den franska författningens antagande endast existerade för
den händelse, att fransmännen förgrepe sig på den kungliga
familjen och störde Europas lugn, och han företog inga
egentliga krigsrustningar. I Frankrike ville emellertid
krigspartiet ej fatta svaret i fredlig ande, utan tolkade det såsom en
ny förolämpning, och häftiga anklagelser höjdes nu mot
Delessart, som den 1 Mars afgifvit en hofsam rapport med
anledning däraf. Samtidigt försökte Narbonne att med tillhjälp
af de till öfverbefälhafvare i kriget bestämda generalerna,
Lafayette, Luckner och Rochambeau, störta Bertrand de
Moleville, med hvilken han råkat i tvist, i det han bl. a. lät
generalerna genom bref, som offentliggjordes, förklara, att
Narbonne var oumbärlig. Detta tilltag förmådde de öfriga
ministrarne konungen att besvara med att den 9 Mars afskeda
Narbonne, men då ankom den uppseendeväckande nyheten,
att den fredälskande Leopold den 1 Mars plötsligt aflidit.
Den upphetsning, som dessa båda händelser uppväckte, eggade
girondisterne till att nu söka slå ett afgörande slag. Den 10
Mars yrkade Brissot under framkastande af en mängd giftiga
ehuru obevisade beskyllningar, att Delessart skulle anklagas för
förräderi inför den i Orléans installerade riksrätten; då
feuillanterne vågade några invändningar, nedslog Vergniaud alt
motstånd genom att med återupptagande af Mirabeaus allusion
på Bartholomeinatten[1] utpeka Tuilerierna såsom den plats,
där man stämplade till nationens förderf, och förslaget blef
genast antaget. Konungen och drottningen voro härmed
bragta till det yttersta. De hade kort förut ej vågat följa
den trogne Fersen, hvilken (Febr.) i hemlighet kommit till
Paris för att å Gustaf III:s och sina egna vägnar föreslå dem
en ny flykt, och nu syntes dem afsättning och fångenskap stå
för dörren. De ansågo då intet annat återstå än att låta
gironden själf öfvertaga regeringen; på detta sätt skulle de
åtminstone få ett ögonblicks frist, och på samma gång skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
