Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra boken. Det konstitutionelt-monarkiska försöket (den konstituerande och lagstiftande församlingen) - 3. Försök till författningsrevision
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och liksom de förut antagit, att det franska folket var eller
skulle blifva en samling upplysta och oegennyttiga tänkare,
så antogo de nu utan vidare, att Ludvig XVI, om ej var, så
kunde förmås att blifva en konstitutionelt sinnad konung, och
på denna »fiktion» bygde de landets framtid.
Ville de upprätthålla sin monarki, så fingo de emellertid
nu ej rygga till baka för kraftåtgärder, ty omstörtningspartiet
beredde sig å sin sida att låta »det suveräna folket» uppträda
på skådeplatsen. I jakobinerklubben beslöts att genom en
stormpetition begära konungens afsättning, och ehuru klubben
själf, som var försvagad genom den uppkomna schismen mellan
»triumvirernas» parti och republikanerna, sedan drog sig till
baka, samlades den 17 Juli flere tusen människor på Marsfältet
för att på »fäderneslandets altare» nedlägga och underteckna
en böneskrift i nämda syfte. Hade detta upptåg ostördt fått
fortgå, skulle det otvifvelaktigt snart nödgat representationen
att böja sig för demagogernas vilja. Men församlingen hade
uppfordrat de parisiska myndigheterna att upprätthålla
ordningen, och Bailly och Lafayette infunno sig med
nationalgardet på Marsfältet. Då folkmassan begick våldsamheter
t. o. m. mord och aflossade skott mot ordningens upprätthållare,
proklamerades upprorslagen, en röd fana utvecklades såsom
tecken häraf, och slutligen rensade nationalgardet platsen
genom gevärssalvor, som kostade några människolif. Denna
kraftyttring slog demagogerna med skräck; Robespierre
vågade på en tid ej vistas i sin boning; Marat höll sig dold i
en källare; Danton och Desmoulins lemnade tillsvidare Paris[1],
nästan alla radikala tidningar upphörde och de revolutionära
folkskarorna blefvo hastigt spaka.
Tydligen skulle, om någonsin, nu det rätta ögonblicket
varit inne att grundligt krossa anarkien och befästa den
verkliga friheten, och hvad som därvid tyckes hafva bort erbjuda
sig såsom den närmaste åtgärden var betvingandet af de
revolutionära klubbarna, de ständigt verksamma härdarne för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
