Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första boken. Revolutionens orsaker och förebud - 2. Upplysningsfilosofien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
driffjädrarne för människornas handlingssätt[1]. På samma sätt
drefs man under intrycket af de osunda eller föråldrade
företeelser, hvarpå det franska samhällslifvet var så rikt, och som
ej häller alldeles saknades i andra länder, till att helt och
hållet utmönstra såsom oduglig hela den tingens ordning,
som framgått ur de sista 14 seklernas utveckling. Men ej
nog med att upplysningen blef negativ i den mening, att man
förkastade utan åtskilnad; den blef det äfven på sådant sätt,
att dess representanter i allmänhet förlorade förmågan att
åstadkomma något dugligt positivt. Deras storhet framträder
egentligen i deras nedrifvande verksamhet; om det nya, som
skulle sättas i stället, voro deras föreställningar vanligen i
hög grad oklara och naiva.
Till en del var emellertid detta äfven en följd af
upplysningens abstrakta karaktär.
Sedan den samhällsklass, som på grund af börd, rikedom
och privilegier nödvändigt måste blifva tongifvande inom
Frankrike, på sätt vi ofvan skildrat förvandlats till en
hofadel, som i Versailles förde ett fullkomligt sysslolöst lif,
uppkom den egendomliga företeelse, som under namn af den goda
tonen inom det adertonde århundradets Frankrike spelade en
så betydelsefull rol. Verkligt god var denna riktning visst
icke, ty i fullaste mått besannades här den gamla satsen, att
»fåfäng gå lärer mycket ondt». I denna tillvaro, som var
blottad på alla verkliga intressen, fick njutningslystnaden ett
oinskränkt spelrum. Men sedeförderfvet doldes under en
behaglig och förfinad yta. Från salongslifvet, som blef tillvarons
enda uppgift, aflägsnades alt, hvilket i något hänseende kunde
förefalla stötande, och detta ej blott så, att lasten klädde sig
i behagens skrud, utan ock så, att det egendomliga och
karaktäristiska afslipades. I viss mån fordrar hvarje förfinadt
sällskapslif för att blifva behagligt en uppoffring af den
individuella egendomligheten. Där allvarliga pligter finnas att
fylla, kan dock denna det oaktadt tillräckligt taga ut sin rätt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
