Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I TJOCKAN
Anna tog fasta på hans löfte. Hon bad till Gud,
något som hon sällan annars gjorde, att han skulle låta
stormarna sluta och i stället sända en liten snäll bris,
lagom för att segla hem till Tallholmen. Gud
bön-hörde henne inte. Tvärtom. Det blev alldeles som
Albert spått. Vädret vart värre och värre. Vinden sprang
kompassen runt, hoppade fram och tillbaka utan mål
och mening mellan ost och syd, nord och väst. Sjöarna
vräkte så långt blicken räckte, och så kom det tjocka
var dag till på köpet.
Båtarna skreko och tjöto om hjälp inne i allt det
virvlande grå. För lotsarna var det bara att gå ut och
söka rätt på gaphalsarna. På dagarna gick det väl an,
då lättade i allmänhet tjockan en smula, men framåt
kvällarna tätnade den åter. Lyckades också blåsten
under dagen riva ett hål så man kunde skymta en flik
av den blå himlen, som man trott vara försvunnen,
kunde man vara säker på att tjockan svullnade till
framåt kvällen och stod ogenomtränglig på
morgonsidan.
Anna trodde hon skulle bliva tokig. Hon började
inbilla sig, att hon levde i en annan värld, tiofallt
förskräckligare än allt vad hon någonsin drömt om.
Fyrens mistlur tjöt som en vansinnig dag och natt.
Fyrtornet självt såg man knappt. Allt var dis, väta, dimma,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
