Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
BANDA ORIENTAL OCH PATAGONIEN. [kap. VIII.
resande att undersöka den verkliga beskaffenheten af sådana stenar,
ehuru för närvarande mig veterligt ingen kristalliserad kropp an-
tager denna form. „ , ... n
Under det jag vistades vid denna afvelsgard roades jag af
hvad jag såg och hörde yttras om de härvarande f&rhundarne.
Då man färdas i detta land är det någonting ganska vanligt, att
möta en stor fårskock, som vaktas af en eller två hundar, ehuru
de kunna vara hela milen från något hus eller någon menmska;
och jag undrade ofta huru en så fast vänskap hade blifvit grund-
lagd. Uppfostringssättet består i att skilja den ännu späda valpen
från’ tiken och vänja honom vid sina blifvande kamrater, hvarvid
man låter den lilla varelsen tre eller fyra gånger om dagen få
dia en tacka och gör en liggplats af ull åt honom i fårfållan.
Han tillätes aldrig att komma i sällskap med andra hundar eller
leka med barnen i huset. Dessutom kastreras valpen vanligtvis,
så att han under uppväxten knappast kan hafva några känslor
gemensamma med återstoden af sitt slägte. Till följe af en dylik
uppfostran hyser han ingen önskan att lemna hjorden och på samma
vis som en annan hund försvarar sin husbonde, försvara dessa
fåren. Det är roligt att se, då man nalkas en hjord, huru hunden
genast kommer skällande emot en, medan alla fåren skocka sig
bakom honom, liksom kring den äldsta gumsen. Man kan äfven
lätt lära dessa hundar att drifva hem fåren på en viss tid på
aftonen. Deras besvärligaste fel är deras lust som unga att leka
med fåren; ty i sin lek jaga de stundom sina stackars undersåter
på det obarmhertigaste.
Färhunden kommer dagligen hem för att få något kött och
så snart han fått det, smyger han sig bort liksom blygdes han
för sig sjelf. Vid dessa tillfällen äro gårdshundarne mycket tyran-
niska och den minsta af dem anfaller och förföljer främlingen.
Men så fort den senare återkommit till hjorden, vänder han sig
om och börjar skälla, då alla gårdshundarne skyndsamt taga till
flykten. Likaledes vågar knappast någonsin (somliga säga aldrig)
en hel skock hungriga vilda hundar anfalla en hjord, som vaktas
af en enda af dessa trogna herdar. Hela detta förhållande tyckes
mig vara ett märkvärdigt bevis på böjligheten af hundens tillgifven-
hetskänslor, likasom på att han, vare sig att han är vild eller huru
som helst dresserad, har en känsla af aktning eller fruktan för dem,
som fullgöra sin samhällighetsdrift. Ty vi kunna icke förklara
hvarföre de vilda hundarne bortskrämmas af den enda hunden hos
hjorden, så framt det icke sker till följe af någon oredig föreställ-
ning om, att den sålunda förbundne vunnit i makt, liksom vore
han i sällskap med djur af sitt eget slag. F. Cuvier har anmärkt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
