Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omkring honom återförde hans tankar på
liten Dorrit. Och likväl tyckte han det
vara underligt; ej för sjelfva sakens skull,
utan emedan det påminte om huru stor
del den kära lilla varelsen haft i allt det
goda han tänkt och gjort.
Ingen vet rigtigt hvem man är på det
sättet förbunden, förrän något märkbart
hinder kommer i vägen för lifvets
kringsvängande hjul; då först öppnas ens ögon.
Det sker i sjukdom, i sorg, vid någon
älskad varelses bortgång, med ett ord,
alltid i motgång. Clennam kände det i
sitt elände. “Då jag för första gången
tänkte mig något liknande föresats, hvem
såg jag väl då för mig, arbetande,
sträf-vande för ett godt ändamål, utan
uppmuntran, obemärkt, emot så fruktansvärda
hinder, att de kunnat jaga en hel armé
af ansedda hjeltar och hjeltinnor på
flykten? En svag flicka! Då jag sökte
öiver-vinna min daraktiga kärlek, och vara
ädelmodig mot den man, som var lyckligare
än jag, ehuru han aldrig får veta det
eller skall belöna mig derför med ett enda
vänligt ord, af hvem hade jag väl då lärt
mig tålamod, sjelftörsakelse,
sjelfbeberrsk-ning, mildhet i sitt omdöme, ädelmod? Af
samma arma flicka! Om jag, en man, med
en mans förmåner, medel och styrka, hade
föraktat samvetets röst, som sade mig,
att om min far felat, vore det min första
pligt att dölja det och att ge upprättelse
derför, hvilken ungdomlig gestalt, — med
de späda fotterna nästan bara, de magra
händerna träget sysselsatta och den
spensliga gestalten blott till hälften skyddad
mot den skarpa kölden, — var det väl
då som framställde sig för mig och kom
mig att blygas? Liten Dorrit! Så tänkte
han, då han satt i den gamla länstolen.
Alltid, liten Dorrit.
Dörren öppnades och Chivery den äldres
hufvud syntes, men vändes icke mot
Arthur.
— Jag skall gå ut, mr Clennam, kan
jag uträtta något för er?
— Nej tack’; ingenting.
— Ni förlåter väl att jag öppnade
dörren, sade mr Chivery; men ni hörde mig
ej, derföre var jag tvungen att göra det.
— Knackade ni på?
— Ja, väl sex gånger.
Då Clennam reste på sig märkte han
att fängelset vaknat upp ur sin
middagssömn och att dess innevånare
promenerade omkring på den skuggrika gården.
Flera timmar hade förflutit under det han
setat fördjupad i tankar.
— Edra saker ha’ kommit, sade mr
Chivery, och min son skall snart bära
upp dem. Jag skulle ha’ skickat upp
dem, men han önskade att sjelf få ta’ dem.
Ja, sannerligen gjorde han infe det, och
derföre kunde jag ej skicka upp dem. Mr
Clennam, kunde jag få säga er ett ord?
— Stig in då, sade Arthur, ty mr
Chivery’s hufvud syntes blott obetydligt
innanför dörren, och han hade vändt det
ena örat, i stället för båda ögonen, till
Arthur. Detta var endast grannlagenhet
af mr Chivery — verklig artighet; hans
yttre var eljest som en vanlig
fångvaktares, och ej det minsta gentleinanlikt.
— Tack, herre, svarade mr Chivery,
utan att hörsamma uppmaningen, jag vet
inte hvad det skulle tjena till. Mr
Clennam, ifall min son förefaller er
besynnerlig, så (om ni ville vara så god) låtsa ej
om det. Han har ett hjerta, och min
sons hjerta sitter på rätta stället, det vet
jag och hans mor.
Efter detta hemlighetsfulla tal försvann
mr Chivery’s öra och dörren igenstängdes.
Ungefär tio minuter kunde hafva förflutit,
då hans son visade sig.
— Här är er kappsäck, sade han till
Arthur, i det han varsamt nedsatte den.
— Det var beskedligt af er, men jag
skäms öfver att ni haft besvär dermed.
Han hade aflägsnat sig, innan Arthur
slutat meningen; men snart återvände han,
sägande som förut, här är er svarta låda,
hvilken han, lika forsigtigt nedsatte.
— Hjertligt tackar jag för er
uppmärksamhet; jag hoppas ni ej har något emot
att skaka hand med mig, mr John.
Unga John drog sig likväl tillbaka,
vände högra handleden mellan den
ven-stra handens tumme och pekfinger, och
sade, med samma ton som förut: “Jag vet
inte om jag kan göra det. Nej, jag fin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
