Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag lofvar han skall ej bli
ner-bläckad, sade mr Merdle.
Den illustre gästen räckte nu ut
rockärmen, hvari mrs Sparklers hand ett
ögonblick försvann, handled, bracelet och allt.
Hvart hans egen hand tog vägen, kunde
man ej se, men den kom så litet vid mrs
Sparklers fingrar, som om han varit en
gammal stympad Chelsea-veteran eller
Green-wich-pensionär.
Fullkomligen öfvertygad, när han
ändt-ligen lemnade rummet, att detta varit den
längsta dag som någonsin sent omsider
tagit slut, och att det aldrig funnits en
qvinna, ej alldeles i saknad af personliga
behag, som så plågades och uttråkades af
dumma och lumpna menniskor, gick Fanny
ut på balkongen.
Tårar af harm fyllde hennes ögon —
och som hon genom tårarne såg ned på
gatan, tyckte hon att den namnkunnige
mr Merdle under färden nedåt trottoaren
hoppade, valsade och piruetterade, värre
än om han varit besatt af ett tjog djeflar.
TJUGONDEFEMTE KAPITLET.
Ofrer ho fmils tåren lemnar tillbaka sina embets-insignier.
Middagskalaset var hos den store
doktorn. Advokaten var der, i sin fulla kraft.
Ferdinand Barnacle var der, i sitt mest
älskvärda lynne. Få vägar i lifvet voro
fördolde för doktorn, och han var mera
förtrolig med dess mörkaste scener än till
och med biskopen. Det fanns eleganta
damer i London som absolut dyrkade
honom, läsare — ansågo honom för den
älskvärdaste man och trefligaste
sällskapsmen-niska, och som skulle ryst att komma
honom så nära, om de anat hvilka
uppträden dessa tankfulla ögon hade skådat för
en eller par timmar sedan; under hvilka
tak, vid hvilka sjuksängar hans lugna figur
hade stått.
Men vår doktor var en förnuftig karl,
som hvarken blåste på andras eller på
egen trumpet, Han såg mycket underligt
han, och hans lif förflöt bland en brokig
massa af motsägande moraliska och
politiska grundsatser; men hans jemna
medlidande kunde lika litet rubbas, som den
gudomlige mästarens i läkekonsten. Lik
regnet gick han till rättfärdiga och
orättfärdiga, gjorde allt det goda han kunde,
utan att hvarken utropa det i
synagogorna eller på torgen.
Som ingen menniska med stor
mennisko-kännedom. huru litet väsen denna än må
göra af sig, kan undgå att ega ett visst
intresse som brukar medfölja denna känne-
dom, var doktorn en omtyckt man. Till
och med damerna och de granntyckta
her-rarne, hvilka ieke hade ringaste idé om
hans hemlighet, och skulle blifvit skrämda
från vettet om han varit ogrännlaga nog
att proponera: “Kom och se hvad jag
ser!“ erkände att de tyckte om honom.
Der han var, fanns något verkligt, något
reelt. Och ett halft uns realitet, liksom
den minsta dosis af en del skarpa ämnen,
ger smak åt en omätlig qvantitet
vattensoppa.
Således föll det sig så, att doktorns
små middagar alltid framställde menniskor
från deras minst konventionella sidor.
Gästerna sade till hvarandra, antingen de
visste det eller ej: “ Här är en man som
verkligen känner oss sådana vi äro, som
ser somliga af oss hvar dag utan peruk
och smink, som läser våra tankar, hör
vår feberyrhet och ser uttrycket i vårt
ansigte, när vi ej längre kunna råda
der-öfver; vi kunna så gerna vara sanna mot
honom, ty han har fått fördelen öfver oss
och är oss för stark.“ Derföre visade
sig doktorns gäster från en så ny sida
att de nästan voro naturliga.
Advokatens kännedom om den
sammansättning af jurymän, som kallas
mensklig-heten. var skarp som en rakknif, men en
rakknif är i allmänhet ett föga
användbart instrument, och doktorns simpla, blan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
