- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
140

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

kinden, samt följde honom sedan med oro
i hjertat till mrs Merdle.

De hade ej långt att fara, men han var
djupt inne i sina luftslott igen innan
vagnen kommit halfvägs fram.

Mrs Merdle mottog honom med största
utmärkelse; barmen var förträffligt
konserverad, och stod på förträfflig fot med
sig sjelf; middagen var super.b, och
sällskapet utvaldt.

Till större delen var det engelskt, utom
att det bestod af den vanliga franska
gre-pon och den vanliga italienska marchesen
— sällskapslifvets obelisker, till prydnad
uppsatta på sina vissa ställen och till
utseendet föga olika. Bordet var långt och
middagen lång; och lilla Dorrit,
undanskymd af ett par stora svarta polisonger
och en stor hvit halsduk, förlorade
alldeles sin far ur sigte, tills en betjent stack
en papperslapp i hennes hand, med en
hviskande helsning från mrs Merdle att
hon genast skulle läsa det. Mrs Merdle
hade skrifvit med blyerts: “För all del
kom och tala till mr Dorrit — jag är
rädd han ej mår bra.“

Hon skyndade bort till honom obemärkt,
då i detsamma han steg upp, lutade sig
öfver bordet och ropade åt henne, som
han trodde ännu vara på sin plats:

— Amy, Amy, mitt barn!

Beteendet var så ovanligt, för att icke

tala om hans underliga, exalterade
utseende och höjda besynnerliga röst, att en
plötslig tystnad uppstod.

— Amy, mitt hjerta, upprepade han.
Vill du gå och se efter om Bob är i
vakt-stugan 1

Hon var vid hans sida, hon rörde vid
hans armbåge, men ännu envist
fasthän-gande vid sin tro att hon vore på sin
plats, ropade han, lutad öfver bordet:

— Amy, Amy! Jag är ej riktigt som
jag bör — ha — jag vet ej hvad som
är med mig. Jag vill nödvändigt tala
med Bob. Ha. Af alla fångvaktare, är
ingen så mycket min och din vän som
han. Se efter om Bob är i vaktstugan,
och bed honom komma hit.

Alla gästerna voro nu bestörta och
stego upp.

— Älskade pappa, jag är icke der —
jag är här, vid din sida.

— Kors, är du der, Amy! Bra
—-hum — bra — ha. Gå efter Bob. Om
han har blifvit afiöst och ej är der, så
bed mrs Bangham gå och hemta honom.

Hon försökte mildt att få honom
der-ifrån, men han stretade emot och ville
icke gå.

— Jag säger dig, barn, svarade han
vresigt, jag orkar ej gå upp för den branta
trappan utan Bob — ha — skicka efter
Bob — hum — skicka efter Bob — den
bäste af alla fångvaktare — skicka efter
Bob!

Han såg sig förvirradt omkring, och
seende de många ansigten som nyfiket
omgåfvo honom, tilltalade han dem:

— Mitt herrskap — mig tillkommer
den skyldigheten att — ha — helsa er
välkomna till Marshalsea. Välkomne till
Marshalsea! Utrymmet är — hum —
trångt — trångt, mitt herrskap — stället
kunde vara vidsträcktare; men herrskapet
skall finna det liksom blifva större med
tiden — med tiden, mitt herrskap — och
luften är — då man tar förhållandena i
beräkning, ganska frisk. Den blåser från
Surreys berg — blåser från Surreys berg

— hum. Detta är bysättningshäktet —
hum. Underhållos genom en liten
subskription af — hum — den här vistande
personalen — hvarför man får — varmt
vatten — del i kök — och små husliga
beqvämligheter. De, som äro hemma i
Marshalsea, behaga kalla mig — ha —
dess fader. Jag är värd att af
fremman-de helsas såsom — hum — Marshalseas
fader. Och i sanning, om ett mer än
tjuguårigt vistande härstädes kan förläna
rättigheten att bära — hum — en
hedrande titel, vågar jag emottaga — ha

— denna utmärkelse. Mitt barn, mitt
herrskap — min dotter — född här!

Hon blygdes ej deröfver eller öfver
honom. Hon var blek och uppskrämd;
men hon tänkte ej på annat än att lugna
honom och få honom derifrån, för hans
egen skuld. Hon stod emellan honom och
de undrande fremmande ansigtena sluten
till hans bröst och med ansigtet upplyft

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0456.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free