- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
91

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

arbeta för sitt uppehälle. Nej, fortfor
Plornish, i det han med en löjligt
triumferande uppsyn såg först på sin hustru
och blickade sedan rundt omkring
rummet. De törs inte låta honom veta’t, de
törs inte.

— Utan att derföre beundra honom,
anmärkte Clennam lugnt, gör det mig
ganska ondt om honom.

Denna anmärkning tycktes för första
gången ingifva Plornish den tanken, att
det kanske ej var ett så vackert
karak-tersdrag, när allt kom omkring. Han
funderade en stund derpå, men uppgaf
det snart, utan att komma till något
resultat.

— Hvad mig angår, återtog han, så
är visst mr Dorrit så vänlig mot mig,
som jag kan vänta. Ja, till och med än
mer, när man tänker på skillnaden och
olikheten oss emellan. Men det var om
miss Dorrit, som vi talte.

— Det är sannt. Var så god och säg
mig, hur ni kom att införa henne hos
min mor.

Mr Plornish plockade en liten bit
hård-nadt murbruk ur sina polisonger, satt den
mellan läpparne, sög derpå som om det
varit en sockerbit, funderade, men da han
fann sig sjelf ur stånd att ge en tydlig
förklaring, sade han, vädjande till sin
hustru :

— Sally, min gumma, du kan såg
erna tala om hur det kom till.

— Miss Dorrit, sade Sally, i det hon
vyssjade barnet och lade sin haka på den
lilla oroliga handen, kom hit en afton
med en bit skrifvet papper, det det stod,
att hon önskade sömnad, och frågade om
det skulle vara oss till något besvär, om
hon satt sin adress hit.

(Plornish upprepade med låg röst “sin
adress hit,“ alldeles som om han svarat
i kyrkan. *)

— Jag och Plornish sa’, nej, miss
Dorrit, intet besvär, (Plornish upprepade:
“intet besvär*) och så skref hon dit den.

*) Vissa delar af Episkopal-kyrkans ritual läses
ömsevis af presten ock församlingen.
Församlingens läsning eller svar kallas responses.

Öfv. anm.

Då sa’ jag och Plornish, hör, miss
Dorrit! (Plornish upprepade, ”Hör, miss
Dorrit.”) Har ni tänkt på att skrifva af det
tre, fyra gånger, för att sätta upp det på
flera ställen? Nej, sa’ miss Dorrit, det
har jag inte, men det ska jag göra. Och
så skref hon af det, här på bordet, så
sött, och Plornish han tog det med sig,
dit han gick och arbetade, för han hade
just då arbete, (Plornish upprepade “just
då arbete*) och så till värden, som rår
om gården och på det sätt kom mr
Clennam att ge miss Dorrit arbete.

Plornish upprepade “ge miss Dorrit
arbete« och mrs Plornish, som slutat sin
berättelse, låtsade bita fingrarne på den
lilla handen, under det hon kysste den.

— Gårdens värd, sade Arthur
Clennam, är...

— Han är mr Casby, det är hans namn,
det, sade Plornish, och Pancks han tar
upp hyrorna. Det, tillade mr Plornish,
dröjande vid detta ämne med en långsam
eftertanke, som ej tycktes hafva
sammanhang med något egentligt föremål, lika
litet som den förde till något resultat, det
ä’ just hvad de ä’, ni må tro mig eller
ej, som ni finner bäst.

— Ah! återtog Clennam, som i sin
ordning blef tankfull. Mr Casby! En
gammal bekantskap, för länge, länge sedan!

Mr Plornish såg ingen utväg att
reflektera öfver detta faktum och teg. Som
det verkligen ej varit något skäl,
hvar-före han skulle hafva det minsta intresse
deri, öfvergick Arthur Clennam till
föremålet för sitt besök, hvilket var att göra
Plornish till det verktyg, som skulle
till-vägabringa Tips befrielse, ined så litet
förfång som möjligt för denne unge mans
sjelf-förtröstan och förmåga att lijelpa sig
sjelf, i det fall man antoge, att han ännu
vore i besittning af någon återstod af dessa
egenskaper; en förmodan, som dock var
ganska problematisk. Plornish, som
kände saken från svarandens egen mun, låt
Arthur förstå att käranden var en
hästhandlare och att man mycket väl kunde
göra upp saken med tio skillingar på
pundet; att ge mer vore att kasta bort
pengar. Handen och verktyget åkte derföre

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0389.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free