Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TOLFTE KAPITLET.
BUidande Jljerlats gärd.
I sjelfva London, ehuru på en gammal
landtlig väg till en bekant förstad, der
det fanns kungliga jagtslott under
aktören och författare William Shakespeares
tid, men der det numera endast finnes
jagt för mennisko-jägare, var Blödande
Hjertats gård belägen. Denna plats var
mycket förändrad, i anseende till
utseende och välmåga, men dock funnos der
ännu spår af försvunnen storhet. Flera
stora skorstenspipor, stående tillsammans
och några få stora mörka rum, som
undgått ödet att hlifva afstängda och
sönderdelade, så att man ej kunde igenkänna
deras ursprungliga proportioner, gåfvo
gården en slags karakter. Den beboddes af
fattigt folk, som sökte skydd bland dess
förbleknade prakt, liksom öknens araber
uppslå sina tält bland de nedfallna
ste-narne från pyramiderna, men i gårdens
stora familj herrskade den öfvertygelsen,
en slags sentimental känsla, att gården
hade sin karakter.
Liksom om den uppåtsträfvande staden
hade uppblåst sjelft a grunden hvarpå den
stod, hade marken höjt sig omkring det
Blödande Hjertats gård, så att man
inträdde der genom att gå utföre några
trappsteg, hvilka icke utgjorde någon del
af dess ursprungliga ingång, och utkom
derifrån genom en låg portgång i en
la-byrinth af smutsiga gator, som,
slingrande sig fram och tillbaka, småningom
höjde sig till jordytan. Yid slutet af
gården och öfver portgången låg Daniel
Doyces faktori och derifrån hörde man
ofta det tunga ljudet af metall på metall,
slående likt ett blödande hjerta af jern.
Gårdsfolkets opinion var delad,
angående namnets härledning. De mera
praktiska af dess innebyggare liöllo sig fast
vid traditionen om ett der begånget mord;
de mildare och de, som voro begåfvade
med lifligare inbillningskraft, hela det
ömmare könet deri inbegripet, trodde fromt
på legenden om en ung dam, som i
ford-na tider der blifvit inspärrad i sitt rum
af en grym far, emedan hon förblef sin
egen trogne älskare trogen och nekade att
förena sig med den man hennes far
utvalt. Legenden berättade, huru man
brukade se denna unga dam bakom
jerngall-ren vid sitt fönster, huru hon ständigt
sjöng en melankolisk kärlekssång, hvars
refrain var: »blödande hjerta, blödande
hjerta, blödande bort,” till dess hon dog.
Mördarepartiet invände deremot, att
denna rafrain var erkändt uppfunnen af en
brodös, ogift och romantisk, som ännu
bodde i gården. Men, som alla
älsklings-legender måste ha någon gemenskap med
känslan, och som många flera personer
blifva kära än begå mord — hvilket, huru
förderfvade vi än äro, man må hoppas, skall
fortfara till verldens slut — blödande
hjerta, blödande hjerta, blödande bort,
segrade med stor majoritet. Intetdera
partiet ville lyssna till de fornforskare, som
höllo lärda föreläsningar i grannskapet,
bevisande att det blödande hjertat varit
sköldemärket hos den gamla familj,
hvilken egendomen en gång tillhört. Och då
man besinnar, att det timglas, som de
vände år efter år, var fylldt med den
gröfsta och mest jordblandade sand, kan
man ej undra på, att det Blödande
Hjer-tats gårdsboer gjorde invändningar, då man
ville beröfva dem det enda lilla kornet af
poesiens guldsand, som glänste deri.
Sedan de gått utför trapporna, kommo
Daniel Doyse, mr Meagles och Clennam
ned på gården. De gingo tversöfver och
passerande mellan öppna dörrar på ömse
sidor, rikt försedda med grupper af klena
barn, som buro ganska tunga, anlände
de till den motsatta gränslinien,
portgången. Här stannade Arthur för att se
efter Plornishs, murarens, boning; hvars
namn Daniel Doyse, enligt London-boers
vana, aldrig förr hvarken hört eller sett.
Den var likväl lätt nog att få reda på,
efter lilla Dorrits beskrifning; öfver en
med murbruk nedstänkt port i ett hörn,
der Plornish hade en stege och ett par
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
