Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillräckligt utrymme för tjugu. Allt detta
omtalade Gryningens värdinna lielt
gläd-tigt, under det hon emellanåt ropade
genom sidodörren: “hör hit min man!’
Min man svarade slutligen:
— Iiär är jag, min hustru, och,
presenterande sig i hvit mössa, lyste han
den resande uppför den branta trånga
trappan; den resande har sjelf sin kappa
och kappsäck, samt önskade värdinnan
god natt med en compliment, syftande
på nöjet att få återse henne följande
morgon. Det var ett stort rum med groft
spjälgolf, orappade tvärbjelkar i taket och
en säng på hvarje sida. Här nedsatte
min man det ljus han bar, kastade en
lång sidoblick på gästen, som nedlutade
sig öfvcr kappsäcken, gaf honom vresigt
anvisningen: "sängen till höger;« samt
lemnade honom åt hvilan. Värden,
antingen han var god eller dålig tisionomist,
var fullkomligt ense med sig sjelf i, att
gästen hade ett styggt utseende.
Gästen såg föraktligt på de rena,
grof-va sängkläderna, som voro bestämda för
honom, satte sig på en rörstol bredvid
sängen, tog sina pengar ur fickan och
räknade dem i handen.
— Man måste äta, mumlade han för
sig sjelf, men, vid himlen, jag måste äta
på någon annans bekostnad i morgon!
Under det han satt der funderande och
mekanisk vägde pengarne i sin hand,
nåddes hans öron af så djupa, regelbundna
andedrag från den resande i andra
sängen, att hans ögon ock följde denna
riktning. Den sofvande var väl öfvertäckt
och hade framdragit den hvita gardinen
vid hufvudgärden, så att man endast
kunde höra, men ej se honom. Men de
djupa, regelbundna andedragen, som
fortsattes under det den andra aftog sina
utnötta skor och damaskor, samt ännu
fortforo, då han bortlagt rock och
halsduk, retade slutligen på det högsta hans
nyfikenhet och förmådde honom att söka
få se en skymt af den sofvandes ansigte.
Den vakne resande smög sig derföre
närmare och närmare och än närmare den
sofvande resandes säng till dess han stod
straxt bredvid honom. Han kunde ändå
ej se ansigtet, ty han hade dragit
lakanet deröfver. Då de regelbundna
andedragen ännu fortforo, utsträckte han sin
fina, hvita hand (hur förrädisk denna hand
såg ut, då den smög sig fram!) till
lakanet och bortlyfte det sakta.
— Vid min själ, hviskande han
studsande, det är Cavaletto.
Den lilla italienaren, som kanske redan
under sin sömn känt inflytandet af hans
smygande annalkande, upphörde med sina
regelbundna andedrag och öppnade sina
ögon på samma gång han drog djupt efter
andan. Först voro de medvetslösa, ehuru
öppna. Han låg några minuter stilla och
såg lugnt på sin gamla fängelsekamrat,
sprang sedan plötsligt ur sängen med ett
utrop af öfverraskning och förskräckelse.
— Tyst! Hvad är på färde? Var stilla!
Det är jag. Känner du igen mig?
utropade den andra med undertryckt ton.
Men Jean Baptiste, som stirrade med
vidöppna ögon, under det han mumlade
en mängd böner och utrop, drog sig
darrande tillbaka i ett hörn, påtog sina byxor,
knöt rocken med båda ärmarne fast kring
halsen och visade en tvetydig önskan att
undkomma genom dörren, heldre än att
förnya bekantskapen. Då hans gamle
fängelsekamrat såg detta, skyndade han till
dörren och ställde ryggen deremot.
— Cavalletto! Vakna, gosse! Gnid dig
i ögonen och se på mig. Nyttja ej det
namn, som du fordom gaf mig — nämn
ej det — Lagnier, säg Lagnier!
Jean Baptiste, som stirrade på honom
med ögon, öppnade till sin största vidd,
skakade ifrigt sin högra afvigvända hands
pekfinger i luften, på ett sin nation eget
sätt, som om han på förhand beslutit att
negatift besvara, allt livad den andre
möjligen kunde föreslå, under hela loppet af
sitt lif.
— Cavalletto! Gif mig er hand. Ni
känner Lagnier, gentlemannen. Emottag
en gentlemans hand.
Underdånig den gamla tonen af
nedlåtande myndighet, gick Jean Baptiste,
som ännu ej stod stadigt på sina ben,
fram och räckte sin beskyddare handen.
Monsieur Lagnier skrattade och sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
