- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
268

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Jag är ledsen för det, sade
Clen-nam; ehuru det nu ej betyder mycket.
Nå, hvad gjorde ni sedan?

— Sedan, svarade Pancks, lånade jag
en summa af min principal.

— Af mr Casby? sade Clennani. Han
är en hederlig gammal man.

— En ädelmodig gammal gosse; ä’ han
inte? sade mr Pancks med en serie af
de torraste frustningar. En ädel gammal
bock. En godtrogen gammal gosse. En
menniskoälskande gammal bock. En
välgörande gammal gosse! Mot tjugu
procent, som jag lofvade att betala honom,
min herre. På vårt kontor gör man inga
affärer för bättre köp.

Arthur kände sig brydd i medvetandet
af att i sin hänförelse ha varit litet
förhastad i sitt omdöme.

— Jag sade till denne —
öfverkokan-de gamla christen, fortfor Pancks, som
tycktes högligen förnöjd öfver detta
uttrycksfulla epithet, att jag hade ett litet
förslag på hand; ett, som lofvade godt;
jag sade honom, att det lofvade godt och
att jag behöfde ett visst litet kapital. Jag
föreslog honom att låna mig pengar på
min revers. Hvilket han gjorde mot
tjugu procents ränta; han införde de der
tjugu på ett affärslikt sätt i reversen, så
att det såg ut som de utgjorde en del
af kapitalet. Om det se’n hade gått på
tok för mig, så hade jag fått vara hans
mullvad under de kommande sju åren
med half lön och dubbelt arbete. Men
han ä’ en riktig patriark; och det gör en
menniska godt att tjena honom äfven på
sådana vilkor — ja, på hvilka vilkor som
helst.

Om det gällt Arthurs lif skulle han ej
kunna ha sagt, om Pancks verkligen
tänkte så eller ej.

— När de hade gått åt, återtog Pancks,
och de gick åt, ehuru jag höll på dem,
som om de varit mina egna
blodsdroppar, måste jag ta mr Rugg i hemligheten.
Jag bad då att få låna af mr Rugg (eller
af miss Rugg; det ä’ detsamma; hon
skaffade sig en gång litet pengar genom en
domstols-affär.j Han lanade mig mot tio
procent och tyckte att det var temligen

tilltaget. Men mr Rugg ä’ rödhårig och
bär kortklippt hår. Hvad hans hattkulle
angår, så ä’ det smalt. Och man kan
inte klämma mer välvilja ur honom än
ur en kägla.

— Er egen belöning för allt detta, mr
Pancks, bör bli ganska betydlig.

— Jag tviflar ej på att få det, min
herre, sade Pancks. Jag har ej gjort
något aftal. Jag har gjort ett med er och
det ä’ nu uppfylldt. När förskjutna
pengar bli återgäldade, tidspillan behörigt
ersatt, mr Ruggs räkning liqviderad, så
skulle tusen pund vara en förmögenhet
för mig. Men den saken öfverlemnar jag
åt er. Jag uppdrager nu åt er att
meddela familjen nyheten på det sätt ni
finner bäst. Miss Amy Dorrit kommer till
mrs Finching denna morgon. Ju förr
desto bättre. Kan ej göras för snart.

Denna konversation egde rum i
Clen-nams sängkammare, innan han ännu stigit
upp. Ty mr Pancks hade väckt
husfolket och banat sig väg in tidigt på
morgonen; och, utan att hvarken sätta sig
eller stå still, hade han bredvid sängen
afgifvit sin detaljerade berättelse
(illustrerad med åtskilliga dokumenter. Han sade
nu. att han ville ”gå och ta reda på mr
Rugg,” af hvilken hans upprörda
sinnestillstånd tycktes behöfva än lyftning;
sedan han hoprullat sina papper och än en
gång hjertligt skakat hand med Clennam,
sköt han af utför trappan och ångade
bort.

Clennam beslöt naturligtvis att genast
bege sig till mr Casbys. Han steg upp
och klädde sig med en sådan hastighet,
att han befann sig vid hörnet af den
pa-triarkaliska gatan en timme före hennes
vanliga tid; men han var ej ledsen öfver
att fä tillfälle att lugna sig med en stunds
promenad.

Då han återkom till gatan och
klappade på med den skinande
messingsport-klappen, fick han höra, att hon redan
kommit och visades upp i Floras
frukostrum. Han råkade ej der lilla Dorrit,
utan Flora, som visade den största
förvåning vid hans åsyn.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0280.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free