Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slutande theoretiska. Ur praktisk
synpunkt lemnade de saken tanklöst å sido,
såsom varande några andra okända och
osynliga Britters ensak, hvar eller om de
nu funnos någonstädes. På samma sätt
vidhöllo en stor mängd Britter der
hemma kontinuerligt i fyra och tjugo timmar,
att de der samma osynliga och anonyma
Britterna ej borde låta saken oanmärkt
passera; och gjorde de det ändå, så måtte
de då gerna ha det, men hvilken
samhällsklass de försumlige Britterna
tillhörde, hvarest de olyckliga varelserna höllo
sig dolda och hvarför de höllo sig dolda,
och hur det kunde komma sig att de
jemt och ständigt försummade sina
intressen, då så många andra Britter voro
alldeles ur stånd att förklara denna
försumlighet, det var ej, hvarken på den gula
Tiberns strand eller kusterna af den svarta
Themsen, menniskomen uppenbaradt.
Mrs Merdle spred denna nyhet,
likasom hon einottog lyckönskningarne, med
ett vårdslöst behag, som framställde
saken lika mycket till dess förman som
infattningen diamanten. Ja, sade hon,
Edmund hade tagit emot platsen. Mr Merdle
önskade att han skulle taga emot den
och han tog emot den. Han hoppades
Edmund måtte komma att finna sig
der-vid, men han var ej rätt säker. Han
skulle nödgas vistas mycket i staden och
han föredrog landet. Emellertid var det
en långt ifrån obehaglig plats — och det
var alltid en plats. Det kunde ej nekas
att saken var en hyllningsgärd åt mr
Merdle och långt ifrån obehaglig för
Edmund, så vida han fann sig dervid. Det
var rätt så godt att han fick något att
göra, likasom att han fick någonting för
hvad han gjorde. Huruvida Edmund
komme att finna det bättre än sin militära
befattning, det återstod att se.
Detta var just den ståtliga fruns
yppersta konst att låtsa nedsätta värdet af
allting för att i och med detsamma
verkligen stegra det. Henry Gowan deremot,
som blifvit förbisedd af Decimus,
genomgick hela runden af sina bekantskaper
från Porta del Popolo till Albano,
bedyrande nästan (men ej helt och hållet) med
tårar i ögonen, att Sparkler var den
godlyntaste, beskedligaste, allra älskvärdaste
åsna, som nånsin betat på nationens
allmänning och att det ej fanns mer än en
omständighet, som kunde fägnat honom
(Gowan) mera än hans (den älskvärda
åsnans) utnämning till denna plats, och
det var, om han sjelf (Gowan) fått den
i stället. Han sade,’ att det var just en
passande plats för Sparkler. Der var
ingenting att göra och den konsten var han
mycket öfvad uti; der var en ganska
vacker lön att uppbära och den konsten var
lätt lärd, om han ej redan kunde den;
det var den allra förträffligaste,
lämpligaste och dråpligaste plats i verlden och
han var nästan färdig att förlåta gifvaren
hans förbiseende af honom sjelf, i
glädjen att den älskvärda åsnan, för hvilken
han hyste en sådan innerlig ömhet,
kommit så väl i bås. Icke heller stannade
hans välvilja här. Vid alla större
tillfällen, gjorde han sig den största möda
i verlden, för att draga fram mr Sparkler
och fästa sällskapets uppmärksamhet på
honom; och ehuru denna menniskovänliga
taktik alltid hade till följd att den unge
gentlemannen gjorde sig till ett åtlöje för
hela församlingen, så kunde den vänliga
afsigten aldrig sättas i tvifvel.
Såvida den likväl ej drogs i tvifvel af
föremålet för mr Sparklers stora passion.
Miss Fanny stod nemligen numera på den
obehagliga punkten att vara allmänt känd
såsom detta föremål och att icke hafva
förafskedat mr Sparkler, hur nyckfullt hon
än behandlade honom. Hon kände sig
således tillräckligt identifierad med mr
Sparkler, för att tycka sig exponerad så
snart han visade sig mer än vanligt
löjlig, och började derför komma honom till
hjelp mot mr Gowan och gjorde honom,
med sin aldrig senfärdiga tunga, god tjenst.
Men medan hon sålunda hjelpte honom
blygdes hon för honom, tvekade om hon
skulle göra sig af med honom eller mera
bestämdt uppmuntra honom och intrassla
sig dag efter dag allt mera i sina
ovissheter och pinades till döds af misstanken
att mrs Merdle såg och triumferade öfver
hennes oro. Med detta uppror i sitt inre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
