- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
73

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

tycktes under inflytandet af sprirituosa)
gick så fort utföre, att Clennam snart
förlorade honom ur sigte. Utan någon
bestämd afsigt att följa honom, men mer
lydande en instinktartad önskan att se
hvart han tog vägen, påskyndade
Clennam sina steg för att komma till den
krök-ning af gatan som dolt honom för hans
blickar. Då han kom dit var mannen
försvunnen.

Han stod nu bredvid porten, som förde
till hans mors hus och säg nedåt gatan,
men den var tom. Der fanns ingen skugga,
som kuude dölja mannen, ingen tvärgata,
på hvilken han kunde ha vikit af; ej heller
hade han förnummit något ljud, såsom af
en öppnad och tillsluten port. Icke
de-stomindre förmodade han, att mannen haft
en nyckel i sin hand, och dermed öppnat
en af de många portarne och gått in.

I det han funderade på det egna i
denna slump och i detta sammanträffande,
gick han in på gården. Då han till följe
af vanans makt såg uppåt mot de svagt
upplysta fönstren i sin mors rum, mötte
hans blickar den gestalt, som han nyss
förlorat ur sigte; och som nu lutade sig
mot jernstaketet kring den lilla ödsliga
gården, blickade upp mot samma fönster
och skrattade för sig sjelf. Några af de
många husvilla kattor, som ströko omkring
der nattetid hade blifvit skrämda af
honom och tycktes ha stannat på samma
gång som han sjelf, samt betraktade
honom nu med ögon ej olika hans egna
ifrån murar, skjul och andra oåtkomliga
tillflyktsorter. Han hade endast stannat
ett ögonblick för sitt höga nöjes skull;
gick straxt derefter framåt, under det han
kastade en flik af sin kappa öfver axeln,
steg uppför de ojemna trappstegen och
slog ett dånande slag på porten.

Clennam var dock ej så öfverväldigad
af förvåning, att han ej kunde fatta ett
beslut utan att besinna sig alltför länge.
Han gick också fram till porten och
uppför trappan. Hans vän såg på honom
med skrytsam min och sjöng för sig sjelf:

Hvem färdas denna väg så sent?

Compagnon de la Majolaine!

Hvem färdas denna väg så sent?

Alltid så glad!

Derpå bultade han åter.

— Ni är otålig, min herre, sade Arthur.

— Det är jag, min herre. Guds död,
svarade fremlingen, det ligger i mitt lynne
att vara otålig.

Det ljud, som nu hördes, förorsakadt
af att mrs Affery försigtigtvis satte en
kedja för dörren, innan hon öppnade den,
kom båda att vända sina blickar ditåt.
Affery öppnade den litet, lyste på dem
med ett flämtande ljus och frågade, hvem
som så dags på qvällen bultade på det
sättet?

— Kors, Arthur! tillade hon med
förvåning, då hon först varseblef honom. Inte
var det ni, inte? Ah, gubevara oss! Nå,
utropade hon, i det hon fick se den
andra, han igen!

— Det är sannt! Han igen, kära mrs
Flintwinch, utropade fremlingen. Öppna
dörren och låt mig trycka min kära vän
Jeremias i mina armar! Öppna dörren
och låt mig skynda att omfamna min
Flintwinch!

— Han ä’ inte hemma, sade Affery.

— Hemta honom! utropade fremlingen.
Hemta min Flintwinch. Säg honom att
det är hans gamla Blandois, som just nu
kommit till England; säg honom att det
är hans lilla gosse, hans juvel, hans bästa
vän. Öppna dörren, lilla söta mrs
Flintwinch, och låt mig emellertid gå uppför
trappan för att betyga den nådiga damen
min vördnad — Blandois’ vördnad!
Hennes nåd lefver väl? Det är bra. Öppna då!

Till Arthurs stora förvåning blinkade
mistress Affery åt honom, liksom för att
låta honom veta, att han ej borde säga
något åt denne gentleman, tog bort
kedjan och öppnade dörren.

— Skynda då! Skynda då! Skaffa hit
min Flintwinch! Anmäl mig hos hennes
nåd! utropade fremlingen i det hans stöflor
stampade mot stengolfvet.

— Var god och säg mig, Affery, sade
Arthur högt och strängt, i det han med
förtrytelse betraktade honom från hufvud
till fot, hvem denne gentleman är?

8

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0083.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free