- Project Runeberg -  Liten Dorrit /
43

(1856-1857) Author: Charles Dickens Translator: Rosalie Olivecrona
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Blandois måtte ha retat honom — gjort
grimaser åt honom. Hunden h^r också
sina tycken och aversioner och Blandois
är ej någon favorit hos honom; men jag
är säker på, att Minnie kan ge honom
det vittnesbördet, att han aldrig varit
sådan förut.

Minnie var för uppskrämd att kunna
svara; lilla Dorrit försökte lugna henne;
Fanny, som skrikit till två eller tre
gånger, höll i Gowans ann för att söka skydd
hos honom; Lion. skamflat öfver att ha
förorsakat all denna oro, släpade sig fram
till sin matmors fotter.

— Du vildsinta djur, sade Gowan. i
det han åter sparkade honom. Du skall
få plikta för detta. Och han slog honom
åter.

— Ack, straffa honom ej mer, bad lilla
Dorrit. Gör honom ej illa! Se hur
ödmjuk han är!

På hennes böner skonade Gowan
honom, och han förtjente väl hennes
bemed-ling, ty han var verkligen så undergifven,
nedslagen och ångerfull som någon hund
kunde vara.

Efter detta uppträde, var det ej så lätt
att återhemta sig och göra samtalet
obe-sväradt, om ock ej Fanny i bästa fall
varit dem i vägen. Men i de ord, som
vexlades, innan systrarna aflägsnade sig,
tyckte lilla Dorrit sig märka, att mr
Gowan, äfven i den ömhet han visade henne,
behandlade sin hustru som ett vackert
barn. Han tycktes så litet ana tillvaron
af de djupa känslor, som gömde sig
under hennes sköna yttre, att lilla Dorrit
tviflade på, att han egde något, som
motsvarade dem. Hon undrade, om hans
brist på allvar kunde vara en naturlig
följd af hans brist på dylika känslor, och
om det var med folk som med skepp,
att de ej kunde få någon ankargrund i
för låga och klippiga farvatten, utan
dref-vos af och an af vinden.

Han följde, dem utför trappan, i det
han gjorde skämtsamma ursäkter för den
simpla boning, hvartill sådant fattigt folk
som han måste inskränka sig; han
anmärkte att, när de förnäma och mäktiga
Barnaclarne, hans slägtingar, som visst

skulle skämmas för dem, om de såge dem,
drogo bättre försorg om honom, skulle
han skaffa sig ett präktigare logis för att
göra dessa högmögende personer ett nöje.
Vid vattenbrynet helsades de af Blandois,
som ännu såg temligen blek ut efter sitt
sista äfventyr, ehuru han talade om det
som en smasak och skrattade, när man
nämnde Lion.

Systrarna lemnade de båda herrarne
på trottoiren under den oansenliga
vin-rankan, hvars löf Gowan roade sig att
afplocka och kasta i vattnet, under det
Blandois påtände en cigarr; hvarpå de
rodde bort med samma ståt som de
dit-kommit. De hade ej varit på väg
många minuter, förrän lilla Dorrit märkte, att
Fannys sätt vau mer studeradt än
tillfället tycktes fordra, och när hon såg ut för
att upptäcka orsaken, varseblef hon en
annan gondol, som tydligen tycktes följa
dem.

Stundom rodde den framför och
stannade för att låta dem fara förbi,
stundom höll den sig bredvid dem, då
kanalen var tillräckligt bred, och stundom
följde den tätt efter; som Fanny just ej
bemödade sig att dölja, att hon koketterade
för någon i denne gondol, utan att dock
låtsa märka honom, frågade lilla Dorrit
slutligen hvem det var?

— Ah, den der narren, svarade Fanny
helt kort.

— Hvem? sade lilla Dorrit.

— Mitt lilla barn, svarade Fanny (i en
ton, som gaf anledning att förmoda, att
hon före sin onkels protest, i stället skulle
ha sagt: Din “toka"), hvad du är
enfaldig! Unge Sparkler!

Hon fällde ned fönstret på sin sida,
stödde sin armbåge vårdslöst deremot och
fläktade sig med en dyrbar spansk
solfjäder i svart och guld, under det hon
lutade sig tillbaka. Sedan den
uppvaktande gondolen ånyo sväfvat förbi dem,
och i förbifarten låtit dem se ett öga i
dess fönster, skrattade Fanny med en
kokett min, i det hon sade:

— Har du någonsin sett en sådan tok,
min älskling?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 19:34:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/dcdorrit/0053.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free