Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under sig, men ingen ofvanföre. Den var
af massiv sten, förmörkad af tiden och
bygd i en fantastisk österländsk stil, som
öfverensstämde med de andra vilda
fantasierna; lilla Dorrit såg i sanning liten
ut, när hon stödde sig mot den breda,
dynbelagda listen och blickade öfver den.
Som hon om aftnarne ej tyckte hälften
så mycket om någon annan plats, fastades
snart de förbifarandes uppmärksamhet på
henne och mången blick riktades på henne
från gondolerna och mången sade: ”der
står den lilla engelska flickan, som alltid
är ensam.”
Men dessa personer voro inga
verkligheter för den lilla engelska flickan; dessa
personer voro henne alla obekanta. Hon
brukade betrakta solnedgången, som
tecknade långa linier i violett och rödt der
nere vid horizonten, men kastade glödande
flammor högst upp på himmelen; den
upplyste byggnaderna, den gjorde deras
arkitektur så luftig, att det såg ut som om
deras starka murar varit genomskinliga
och skenet kommit utifrån. Hon betrak-
tade denna herrlighet till dess den
försvann; och sedan hon blickat på de mörka
gondolerna der nere, som förde gäster till
musik- och dansnöjen, höjde hon sina ögon
mot de strålande stjernorna. Hade hon
aldrig någon gång i fordna dagar roat sig
vid stjernornas sken? Att nu tänka på
den gamla porten!
Hon måste tänka på den gamla porten
och hur hon satt vid den midt i natten
och stödde Maggys hufvud; samt på
andra ställen och andra tilldragelser, som
stodo i gemenskap med dessa tider, så
olika den närvarande. Och sedan lutade
hon sig mot balustraden och blickade på
vattnet, som om allt detta legat gömt
derunder. När hon kommit derhän, brukade
hon tankfullt ge akt på dess lopp, liksom
hon under dess betraktande hade väntat,
att det skulle strömma bort och åter visa
henne fängelset, sig sjelf, det gamla
rummet, de gamla innevånarne, de gamla
gästerna: allt detta var för henne en
varaktig verklighet, som ej förändrat sig.
FJERDE KAPITLET.
Utt bref från Uten Dorrit.
Bäste rar Clennam!
Jag skrifver till er från mitt eget rum
i Venedig, i den tron att ni gerna
emot-tager nyheter från mig. Men jag vet dock,
att det ej kan göra er så mycken glädje
att höra något från mig, som det gör mig
att skrifva till er; ty allt omkring er är
sådant ni är van att se det och ni
saknar ingenting — om det ej skulle vara
mig, men det kan endast vara ganska
sällan och för en liten stund i sender —
då deremot allt i mitt lif är så
besynnerligt och jag saknar så mycket.
Då vi voro i Schweiz, hvilket nu
tyckes mig hela år sedan, ehuru endast
några veckor förflutit sedan dess, råkade jag
unga mrs Gowan på en utflykt till bergen.
Hon sade mig, att hon mådde mycket väl
och var mycket lycklig. Hon skickar er
genom mig den helsningen, att hon
tackar er på det varmaste och att hon
aldrig skall glömma er. Hon var mycket
öppen emot mig - och jag höll af henne
nästan i samma ögonblick jag talade med
henne. Men det är ej något
besynnerligt i det; hvem kan låta bli att hålla af
en så skön och intagande varelse! Jag
skulle ej undra på om alla älskade henne.
Nej, verkligen icke.
Jag hoppas ej göra er orolig för mrs
Gowans skull — ty jag kommer ihåg ni
sade, att ni kände en sann väns intresse
för henne — om jag säger, att jag skulle
önska hon vore gift med någon, som
passade henne bättre. Mr Gowan tycktes
älska henne och hon älskar honom natur-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
