Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de kläder man gaf honom, förrättade
några tvagningar som ett offer åt familjens
anseende och följde med dit han fördes
med en viss tålig animalisk förnöjelse,
som tycktes uttrycka, att luften och
ombytet gjorde honom godt. I alla
hänseenden, utom ett enda, sken han ej med
något annat ljus, än det som återstrålade
från hans bror. Hans brors betydenhet,
rikedom, frihet och höghet fröjdade
honom, utan att han dervid tänkte på sig
sjelf. Tyst och skygg behöfde han ej
tala, när han kunde höra sin bror tala;
han hade ingen önskan att bli uppassad,
endast tjenarne egnade sig åt hans bror.
Den enda anmärkningsvärda förändring
han tillvägabragte med sig sjelf var en
olikhet i hans sätt mot sin yngsta
brorsdotter. Hvarje dag förädlades det mer
och mer till en utmärkt aktning, som
sällan ålderdomen visar ungdomen och som,
skulle man kunna säga, än mer sällan
yttrar sig med den fina takt, hvarmed
han iklädde den. Då miss Fanny vid
dylika tilldragelser en gång för alla
förklarade sin förundran, iakttog han icke
destomindre nästa tillfälle att blotta sitt
gråa hufvud för sin yngsta brorsdotter,
att hjelpa henne att stiga af hästen, att
föra henne till vagnen eller att visa henne
någon annan uppmärksamhet, allt med
den djupaste aktning. Dock tycktes aldrig
hans artigheter på orätt ställe eller
till-gjorda, utan alltid bjertligt enkla,
frivilliga och ohycklade. Ej heller ville han
samtycka, icke en gång på sin brors
begäran, att taga plats före henne eller att
på annat sätt taga försteget från henne.
Han var så noga om, att hon skulle bli
behandlad med aktning, att han. just på
denna nedresa från den stora S:t
Bernhard, blef hastigt och häftigt förtörnad
på en betjent, emedan denne underlät att
hålla hennes stigbygel, ehuru han stod
bredvid, när hon steg af; och, till hela
sällskapets outsägliga förvåning, red han
in på honom med en tjurhufvad mulåsna,
instängde honom i ett hörn och hotade
att trampa ihjäl honom.
Det var ett ståtligt sällskap, som
nästan dyrkades af värdshusvärdarne. Hvart-
hän de foro företräddes de af sin
betydenhet, i skepnad af kuriren, som reste
förut för att tillse att statrummen voro i
ordning. Han var familj-processionens
härold. Derpå kom den stora resvagnen,
innehållande, inuti: mr Dorrit, miss
Dorrit, miss Amy Dorrit och mrs G-eneral;
utanpå, några af uppvaktningen, samt (när
vädret var vackert) Edward Dorrit,
E-squire, som då hade sig en plats
förbehållen på kuskbocken. Derpå kom en
mindre vagn, som innehades af Fredrik
Dorrit, Esquire, med en tom plats, hvilken
intogs af Edward Dorrit, Esquire, när
vädret var fult. Derpå kom packvagnen
med resten af uppvaktningen, de tunga
reskoffertarne och så mycket smuts och
dam, som de andra vagnarne lemnade
efter sig.
Dessa ekipager prydde hotellets gård
vid Martigny, då familjen återvände från
sin utflykt till berget. Der funnos också
andra åkdon, emedan mycket folk var ute
på landsvägarne, från den hoplappade
italienska vetturan — liknande sätet af en
slänggunga på en engelsk marknad, som
man satt på ett tråg med hjul under och
hvarpå man lagt ett annat tråg utan hjul
— till den prydliga engelska vagnen. Men
på hotellet funnos andra prydnader,
hvar-om mr Dorrit ej uppgjort något köp.
Tvenne fremmande resande förskönade
hans rum.
Värdshusvärden-svor med hatten i hand
för kuriren, att han var förtvifiad, utom
sig, högligen bedröfvad, att han var det
eländigaste, olycksaligaste kräk, att han
var dum som en gris. Han borde aldrig
ha gifvit med sig, sade han, men den
högst eleganta damen hade så enträget
bedt honom att få begagna rummet att
äta middag i, endast för en liten
half-timme, att han blifvit besegrad. Den lilla
halftimmen var tilländalupen, damen och
herrn intogo nu sin lilla desert och en
half kopp kaffe, räkningen var betald,
hä-starne voro beställda och de skulle
genast ge sig åstad; det var ett verkligt
olycksöde, en himlens förbannelse att de
ej redan farit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
