Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och tillsluta sig. Så till vida, om man
icke tager i betraktande hvad de dugde
till för ägaren sjelf, hade en urmakare
lätt kunnat fabricera ett bättre par.
Näsan var krokig, välbildad, men för hög
mellan ögonen, hvarigenom dessa kommo
att sitta för nära hvarandra. Han hade
för öfrigt en stor, reslig kroppsbyggnad,
smala läppar, som dels skyldes af yfviga
mustascher, och en massa tjockt, sträft
hår, hvars färg i dess lurfviga tillstånd
icke rätt kunde bestämmas, ehuru det
skiftade i rödt. Handen hvarmed han
grep gallret,’ och hvars ryggsida visade
en mängd ohyggliga och knappt läkta
skråmor, var ovanligt liten och trind, och
hade varit ovanligt hvit, om den icke
vore så nedsotad.
Den andre karlen låg på stengolfvet,
betäckt med en grof, brun öfverrock.
— Stig upp, din gris! mumlade hans
kamrat. Sof icke när jag är hungrig.
— Det kan vara detsamma, min herre,
svarade grisen, med ödmjuk och något
skämtande ton; jag kan vakna när jag
vill och sofva när jag vill. Det gör rakt
ingenting till saken.
I detsamma steg han upp, skakade på
sig, ref sig i hufvudet, fäste sin bruna
rock vårdslöst med ärmarne kring halsen,
(han hade först begagnat den som täcke,)
och satte sig gäspande på stengolfvet,
med ryggen stödd mot muren midt emot
jerngallret.
— Säg mig hvad klockan är,
brummade den förstnämnde karlen.
— Middagsklockan ringer — inom
fyrtio minuter. Under det korta af brott et
såg han sig omkring i cellen, liksom för
att försäkra sig om sin sak.
— Du är sjelf en klocka. Hur vet
du det alltid.
— Det kan jag icke säga! Jag vet
alltid hvad klockan är, och hvar jag sjelf
befinner mig. Jag fördes hit i båt, om
natten, men jag vet hvar jag är. Se här!
Marseilles hamn, och han låg på sina
knän på stengolfvet, och ritade ut en
karta med sitt svarta pekfinger. Toulon
(der gallererne ligga) der Spanien, här
Algirien. Der i vrån till venster, ha vi
Nizza. Så omkring Cornice komma vi
till Genua. Genuas hamn,
Karantäns-stationen. Se här staden; terrassformiga
trädgårdar lysande af belladonnablommor.
Der Porto Fino. Styr mot Livorno; så
åter till Civita Yecchia. Sedan bort mot
— hah! ingen plats för Neapel; — han
stötte nemligen emot väggen; — men det
gör ingenting; derinne ligger det!
Han låg alltjemnt på knä, och såg på
sin medfånge med en muntrare blick än
hvad lokalen tycktes medföra. Det var
en liten vig, rörlig, solbränd figur, men
något undersätsig till växten. Örringar
syntes i hans bruna öron, hvita tänder
upplyste det groteska bruna ansigtet,
kolsvart hår låg i yfviga lockar kring hans
hals, under det att hans bruna bröst
tittade fram genom den trasiga röda
skjortan, Vida sjömansbyxor, starka skor, en
lång röd mössa, rödt skärp omkring
lif-vet, med knif deri, fulländade hans drägt.
— Tror ni jag kom tillbaka samma
väg? Se här, mäster! Civita Yecchia.
Livorno, Porto Fino, Genua, Cornice, Nizza,
(ligger der), Marseille, du och jag.
Fångvaktarens rum och nycklar äro precist
här, der jag sätter min tumme; här vid
handleden gömmes den nationela
rakknif-ven i sitt foderal — det vill säga att
guillotinen hålles der inläst.
Hans kamrat spottade plötsligt på
golf-vet; ett gurglande läte hördes i hans strupe.
Det gurglade på samma gång i
strupen pä något lås dernere, och man hörde
en dörr knarra; långsamma steg kommo
uppför trappan, en liten ljuf barnaröst
blandade sig med deras prasslande ljud, och
fångvaktaren visade sig i fönstret,
bärande sin lilla, tre eller fyra års gamla
dotter på armen, och en korg i handen.
— Hur står det till med eder i dag,
mina herrar? Min lilla dotter gör sin rund
med mig, som ni ser, för att titta pä sin
fars fåglar. Fy, då! Se på fåglarne, lilla
sötunge, se på fåglarne.
Sjelf betraktade han fåglarne med
skarpa blickar, i det han höll barnet upp
emot gallret; isynnerhet den lilla fågeln,
hvars viga rörelser tycktes väcka hans
misstankar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
