Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och gjorde ofta under Konungens anförande nattliga utfall, med en tapperhet som ej eftergaf
soldaternas, dertill lifvade af Konungens mod och sjelfuppoffring, hvarom enskildta drag
allmänt berättades. En dag föll en bomb ned i huset der Konungen bodde, och kreverade i ett
angränsande rum, hvarest Konungen för en af sina skrifvare dikterade ett bref. Vid det förfärliga
dånet föll pennan ur dennes hand, som utropade: ”bomben, Ers Maj:t!” ”Hvad har väl
bomben för sammanhang med brefvet,” sade Konungen, ”fortsätt att skrifva.” Vid Frankenport var
en sten, mot hvilken Carl, insvept i sin kappa, mången natt hvilade sitt hufvud, och lät ofta
i porthvalfvet duka lör sig, förtärande under kulornas hvinande sin måltid. Det var äfven i
Stralsund som Konungen ville med befordran belöna en tapper officer, men som derförinnan af
honom tillfrågades om han ej vore densamma som tillförene varit tilltalad och förrymd för ett
duellsbrott. Officern som icke väntade denna fråga, nekade i villrådigheten till detta brott,
hvartill han var skyldig, men med sin tapperhet trott sig hafva försonat. Konungen vände fcig från
honom till en närstående General och sade: ”skada att den mannen ljuger, jag kan icke belöna
honom.” Den sedan så ryktbare Grefve Moritz af Sachsen tjenstgjorde, då ännu helt ung, i den
allierade hären, och önskade intet högre än att få se Konung Carl; man rådde honom alt in-
finna sig der striden var hetast. Ilan gjorde så, och deltog i stormningarna på Horn verket, der
lian fick sin önskan uppfylld, hvaraf han sedan alltid berömde sig.
Vid detta fästningens verk gick det ock särdeles blodigt tillväga: Konungen fäktade sjelf
till fots vid sidan af sina grenadierer; omkring och vid honom föll mycket folk och äfven
Öfverste Diiring, hans sällskap så väl i Turkiet som på den hastiga ridten derifrån, fann i dessa
strider en ärofull död. Fruktlösa voro dock alla ansträngningar, all mansspillan mot fiendens
myckenhet, och Carl började äfven sjelf inse omöjligheten att längre försvara fästningen. Detta
hade af hans omgifning länge förutselts, hvarföre deras bemödanden blott gingo ut på att kunna
öfvertala honom att lemna staden, och sjöledes begifva sig till Sverige, hvartill Konungen
likväl, först efter de enträgnaste böner och föreställningar, ehuru med motvilja, samtyckte.
Denna färd var dock lika svår som äfventyrlig, ty så långt ögat kunde nå, var hafvet
isbelagdt och stränderna späckade med batterier, hvilka beskjöto hvarje båt som sökte en
väg utåt sjön, der först på 3 mils afstånd fanns en farkost som kunde begagnas till
Konungens öfverförande. För att icke bemärkas af fienderna, gick Carl nattetid, emellan den 10
och 11 December 1715, endast åtföljd af 3 personer, i én båt från Stralsunds brygga, och
ändtligen följande eftermiddag klockan 4, efter ett otroligt arbetande mot isen och en beständig
eld från strandbatterierna, kom Carl med sitt sällskap ombord på den omtalta farkosten, som
lyckligt förde honom till Trelleborg, hvarest han, sammå dag som Stralsund öppnade sina porlar
lör de förenade makternas härar, landsteg, efter mer än femton års frånvaro från sitt rike,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
