Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Öfverdådigt körande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sommar bära sin gamla goda husbonde, när denne red
öfver egorna; utan hinder tog Al Haran munnen full af
det frodiga gräset, ja till och med af den vexande säden.
Men husbonden dog och äldste son ärfde fadrens gods;
Al Haran blef räknad bland lösören, och föll på den yngste
sonens lott; denne var husar-officer, och inom kort
stampade den vackra Al Haran på Ladugårdsgärdet vid
trumhvirflar, trumpetsmatter, gevärssalfvor och kanondunder.
Ingenting skrämde honom, han skulle ej fruktat, äfven
om han kommit dit kulor susat. Ingens ögon lyste som
hans, ingen bar sin gestalt med så mycket behag och
styrka, som han. Den fröken på Drottninggatan, förbi
hvilkens fönster hans unge husbonde red, såg nästan lika
mycket på Al Haran, som på ryttaren. Men glädjen är
så kort i lifvet, äfven för hästar. Den unge
löjtnanten red omkull, icke med den fromme Al Haran, men på
affärsbanan, och måste sälja sina hästar. Al Haran
inköptes till Svea Artilleri, och blef kallad 88. Ännu var
han vid fulla krafter, och drog med nöje den svenska
kanonen i sällskap med starka kamrater. Dock började
slutligen hans krafter svika; fastän han skänkt sin
ungdoms liflighet åt enskilda, och tjent kronan troget och felfritt
i många år, fick han ingen pension; dels har icke kronan
ens råd att underhålla uttjenta karlar, än mindre kampar,
dels ansågs han sjelf kunna förtjena sig födan; derföre
blef han såld på en auktion åt en åkare.
Stackars häst, nu fick han ej mera heta ens 88, utan
kallades Stritten, emedan han i kanontjensten ådragit
sig en liten ofärdighet; än fick han lunka för en tung
gigg hela dagen, än släpa ved ur hamnen, och blott sällan
fick han sänka sitt sorgsna hufvud i den afskurna tunnan,
för att sörpla i sig hackelse, beströdt med litet rågmjöl,
och dränkt i vatten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
