Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skepp. Skeppsbrott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKEPP. SKEPPSBROTT.
589
på ett fartyg, dref efter ett skeppsbrott under lång tid
ensam omkring på hafvet. Ehuru han var en hedning, hade
han dock under den långa tid han lefvat bland kristna hört
talas om Kristi gudomliga makt, hvaraf han utan tvifvel
rönt något intryck. Emedan han nu var öfvergifven af all
mänsklig hjälp, vände han sig till Herren. Bönen skänkte
honom lugn, kraft och förstånd, så att han kunde lyckligt
besegra alla mödor och svårigheter, som ställde sig i hans
väg. Han såg häri Guds finger, som på ett underbart sätt
räddade honom ur ögonskenliga lifsfaror. Han trodde sig
äfven med lekamliga ögon se den lefvande Kristus, som var
honom nära i Anden. Med tårar i ögonen omtalade han
sedermera sin underbara räddning och begärde att genom
dopet blifva upptagen i församlingen.
Efter ett skeppsbrott. — En from köpman, som blifvit
räddad ur ett förskräckligt skeppsbrott, uppsatte, sedan han
välbehållen kommit hem till de sina, vid hamnen en stor
tafla, hvarpå hans underbara räddning stod afmålad jämte
följande ord ur psaltaren: »Vi hafva en Gud, som hjälper,
och en Herre, som frälsar ifrån döden.»
Båten, som kantrade. — En dag, då hafvet låg stilla
som en spegel, var Gotthold vittne till det oväntade
skådespelet, att en liten båt genom sina roddares oskicklighet
kantrade. Genom hjälpsamma människor, hvilka rodde ut
till dem, blefvo de dock räddade. Och nu berättade de:
»Emedan vädret var vackert och hafvet helt stilla, menade
vi, att ingen fara var för handen, hvarför vi sutto och sågo
oss omkring, låtande båten gå, som den ville. Då tappade
en af oss sin hatt i vattnet, och när han häftigt sträckte
sig för att upptaga den, kantrade den lilla båten, som icke
kunde bära denna häftiga rörelse». Ack, tänkte Gothold, så
får man lika litet i vackert som i ondt väder vara oaktsam.
ünder det många stora skepp, väl styrda, gå lyckligt igenom
hafvats vilda vågor, har denna lilla båt kantrat, där man
icke såg någon våg, som kunde medföra en olycka. Denna
händelse skall lära mig att frukta medgången mer än
motgången. Världen är ett stort haf, på hvilket icke så få lida
skeppsbrott under vackert väder, då däremot stormen,
bedröfvelsens och motgångens svallande böljor föra många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
