Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Obeslutsamhet. Halfhet - Obotfärdighet - Odödlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
488
OBESLUTSAMHET. HALFHET. ODÖDLIGHET.
väl de flesta, som kalla sig för troende? De äro allt annat
än lugna, de äro vacklande och obeslutsamma, deras lif är
arbete, bekymmer, sorg och möda, men icke ro.
Obotfärdighet. (Se Förhärda och Otro.)
Odödlighet. (Se äfven Evighet.)
Bibelställen: Dan. 12: 2. Joh. 3: 15, 16, 36; 5: 29; 10: 28. 1 Kor. 15:
53, 54.
Strötankar: Om det vore sant, att själen tillinteigöres tillika med kroppen,
skulle jag dock framhärda i min tro på själens odödlighet. Om min lära
är sann, vinner jag allt, om den är osann, har jag dock haft den
fördelen däraf, att jag med tålamod burit lifvets olycka. (Hedningen Sokrates.)
Yi kristna hafva intet att klaga öfver; vi veta att det är så, att det
eviga lifvet är visst och säkert för oss. Ty Gud, som lofvat oss det
genom sin käre son, kan icke ljuga. (Luther.) — Medvetet lif efter döden
är den odödlighet, hvarefter fäderna längtade, hvarefter människorna än i
i dag längta, och hvarefter de alltid skola längta. Vetenskapen må
betvifla, och filosofien förneka den, men hoppet om en sådan odödlighet
skall dock ständigt fortlefva.
Till läran om odödligheten. — En moder, som genom
döden förlorat tre af sina sex barn, sade, när man frågade
henne, huru många barn hon ägde: »Sex. Tre äro ännu
kvar hos mig, och tre äro i himmelen.»
— En pastor besökte en gång en söndagsskola och ville
då lära barnen att fatta själens odödlighet. Genom ord
lyckades han icke att föra dem till förstående häraf. Då
tog han fram sitt fickur ocli frågade: »Hvad har jag i min
hand?» — »Ett ur», svarade barnen. — »Huru veten I, att
det är ett ur?» — »Vi kunna ju se det, och så höra vi dess
tick-tack.» — Nu tog pastorn isär uret, så att han höll
själfva urverket i ena handen och klockfodralet i den andra.
»Nu kar jag två ur, icke sant?» — »Nej, den ena delen är
blott ett fodral», ropade barnen. — »Nu vill jag begrafva
fodralet i min hatt och ställa den i ett skåp. Kunnen I
ännu höra urets tick-tack?» — »Ack ja, mycket väl.» —
»Alltså kan uret ticka, äfven om fodralet är begrafvet, när
alltså uret och fodralet icke hafva den ringaste beröring
med hvarandra. På samma sätt förhåller det sig med
människan. Kroppen är fodralet; man kan taga bort den, begrafva
den i jorden, där han multnar, under det själen alltjämt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
