Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hämnd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
276
HÄMND.
Ädel hämnd. — Den macedoniske konungen Demetrius
Poliorcetes vände sig uti sin motgångs dagar till Aten för
att där finna beskydd för sig och sin familj. Men atenarna
ville icke mottaga honom. Denna ovänlighet var så
mycket mera låg och grym som Demetrius vid flera föregående
tillfällen gjort atenarna stora tjänster. Tiden kom, då
Demetrius ånyo blef den segrande och fick i sin makt att
grufligen straffa atenarna för deras bevisade trolöshet. Han
kom emot deras stad med en stor här och tvang dem
genom en sträng belägring att antingen gifva sig eller svälta
ihjäl. Uti sin förtviflan gåfvo sig de förskräckta och
brottsliga atenarna, vissa om att de nu alla voro dödens offer.
Demetrius tågade in med sin här och befallde att alla de
gifta medborgarna i staden skulle samlas på en öppen plats.
Där blefvo de helt och hållet kringslutna af Demetrii
soldater med dragna svärd. Men medan de sålunda stodo
darrande och väntande hvarje ögonblick att blifva nedsablade,
så uppfyllde en annan truppafdelning på eröfrarens
befallning deras hus med proviant, därigenom stillande de stackars
hustrurnas och barnens förfärliga hungerskval. Demetrius
ställde emellertid ett kort tal till de församlade männen,
påminde om deras otacksamhet, försäkrade dem om sin ynnest,
och tog löfte af dem om ett bättre förhållande för framtiden.
Och sedan han meddelat dom hvad han låtit göra till deras
och deras familjers vederkvickelse, hemfärdade han dem
i frid.
Hämnens eder icke själfva! — Två män i Sydafrika
hade svurit hvarandra ett evigt hat. En af dem fann en
dag sin fiendes lilla dotter ensam i skogen. Han kastade
sig i djupaste raseri öfver henne, afskar tvenne fingrar på
hennes ena hand samt sände henne sedan hem, i det han
med djäfvulsk glädje utropade: »Nu har jag hämnats!» År
förgingo; flickan hade växt upp och blifvit en duktig
husmoder, då en dag en eländig tiggare kom för hennes dörr
och bad: «Jag är på väg att dö af hunger, gif mig litet att
äta!» Den unga hustrun igenkände genast i den uthungrade
tiggaren den grymme man, som i hennes ungdom afskurit
hennes fingrar. Hon lät emellertid sätta fram mjölk och
bröd till mannen, så att han fick äta sig riktigt mätt.
Under tiden satt hon honom helt nära och såg på honom, huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
