Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förlåta. Förlåtelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
FÖBLÅTA. FÖRLÅTELSE.
hela det fallna människosläktet under synd. Likväl förbarmade han sig
öfver detta och utgaf sin son, hvilken frivilligt åtog sig försoningsverket,
att i köttet tillfyllestgöra för synderna. Kristus är därför satt till en
nådastol: hvar och en som i tro nalkas den, han går rättfärdig därifrån, titi
och genom honom tillgifver Gud all syndaskuld och straff (2 Mos. 34: 6,
7. Jfr Rom. 3: 24 och Efes. 1: 7); men för att blifva delaktig af denna
syndaförlåtelse är bättring nödvändig. Ty utan bättring kan ingen behaga
Gud, men den som af ett oskrymtadt hjärta beder: Gud miskunda dig
öfver mig syndare, han erhåller jämte rättfärdiggörelse frid med Gud, det
andliga och eviga lifvet. Då nu Gud är så nådig, att han utan all vår
förskyllan eller värdighet för Kristi skull tillgifver all synd, huru stor
den ock är, hvarför äro människorna då så oförsonliga, så lågande af
vrede öfver minsta förolämpning, så hämndgiriga, att de icke vilja förlåta
verklig eller inbillad oförrätt? Hvar blifver kärleken? Vi äro ju "alla
fästade vid hvarandra med ett gemensamt kärleksband? (2 Petr. 1: 7).
Rättskaffens kristna anse för en helig plikt att af uppriktig kärlek förlåta,
ty de veta a) att Gud så vill hafva, b) att han själf så gärna förlåter, c)
att Kristus, hvilken vi böra i allt efterfölja, förlåtit äfven fiender, d) att
broderlig kärlek är en frukt af tron och e) att oförsonlighet hindrar
delaktighet af Guds nåd. (Büchner.J
—- — — Sådan
Tror jag Herrens mildhet vara,
Att ej ljus det finns på himlen
Icke sand på hafvets botten,
Eller solgrand ens i lufteu,
Hvilka alla sammanslagna
Ej elt ringa antal äro
Mot de synder, som vår Herre
Kan förlåta. (Calderon.)
Nådens röst i naturen. — En tjänsteflicka på landet,
som icke ägde särdeles stor kunskap i Guds ord, hade fått
ögonen öppna för sina synder. Men hon plågades af starka
tvifvel. Hon kunde icke tro på möjligheten af
syndaförlåtelse och icke heller på den af denna förlåtelse härflytande
saligheten. Hennes tvifvel voro så svåra, att hon
understundom umgicks med själfmordstankar. Emellertid sändes
hon en dag af sitt husbondfolk till den närbelägna staden,,
hvarvid hennes blickar föllo på ett sädesfält. När hon såg
de böljande, för en sakta vind sig böjande axen, hvilka snart
lika friska och kraftfulla reste sig, tyckte hon sig höra
nådens röst hviska: »Se huru axen uppresa sig liksom för att
lofva och prisa sin skapare. Gör du sammaledes, lyft med
fröjd upp ditt hufvud, ty dina synder äro dig för Kristi
skull förlåtna.» Då hon efter en stund gick förbi en
fårahjord, kommo de tröstefulla orden om det borttappade fåret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
