Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXVI. Jag ger mig fången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
473
Jag fick anställning hos Spenlow & Jorkins.
Förutom hyran och åtskilligt därmed i sammanhang
stående uppbar jag nittio pund om året af min tant.
Mina rum togos för minst ett år till, och fastän jag
fortfarande fann dem dystra då det började bli mörkt
och tyckte, att kvällarna voro långa, kunde jag nu
med jämnmod finna mig i tråkigheten och trösta mig
med kaffe — en dryck, som jag måtte ha förtärt
såtals under denna del af min tillvaro. Vid den tiden
gjorde jag också tre upptäckter: först upptäckte jag,
att mrs. Crupp var martyr för en sjukdom som hette
»spatsmer» och vanligen åtföljdes af en
näsinflammation, som måste behandlas med pepparmynta; för
det andra att några egendomliga
temperaturförhållanden i mitt skafferi kommo konjaksbuteljerna att
spricka; för det tredje, att jag var ensam i världen
och mycket begifven på att föreviga denna
omständighet i fragment af engelsk versbyggnad.
Inga fester ägde rum den, dag jag blef inskrifven,
jag bjöd bara biträdena på kontoret på smörgåsar
och sherry och gick ensam på teatern då det blef
afton. Jag gick och såg »Främlingen», som en slags
Doctor*s Commons-pjäs och blef så uppskakad, att
jag knappt kände igen mig i spegeln då jag kom
hem. Mr. Spenlow anmärkte den dagen efter slutad
uppgörelse oss emellan, att han gärna velat se mig
hemma hos sig i Norwood för att fira det högtidliga
tillfället, men att diet var litet breda i huset med
anledning af att han väntade sin dotter, som afslutat
sin uppfostran i Paris. Han antydde, att sedan hon
kommit hem, hoppades han få nöjet att taga emot
mig som gäst. Jag visste, att han var änkling med
en enda dotter pch uttryckte min tacksamhet.
Mr. Spenlow höll ord. En eller ett par veckor
därefter påminde han mig om mitt löfte och sade,
att om jag ville vara så god och komma dit ner
öfver nästa söndag och stanna till måndagen, skulle
det bereda honom mycket nöje. Naturligtvis svarade
jag, att så god skulle jag vara. Jag skulle åka med
honom i hans vagn, och han skulle föra mig tillbaka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
