Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXI. Lilla Em'ly
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382
mr. Peggottys hus. Hans egenskaper lyste till och
med med stegrad glans, allt efter som timmarna gingo.
Jag anade redan då och är fullt öfvertygad om nu,
att medvetandet om framgång i hans uppsåt att
behaga |ingaf honom len ny finkänslighet i uppfattningen,
och gjorde det, smidig som han var, lättare för
honom. Om någon då sagt mig, att allt detta var ett
lysande spel, som han roade sig med för stundens
spänning, för att få sysselsättning åt sina lifsandar
under tanklöst häfdande af sin egen öfverlägsenhet
och i sorglös håg att vinna något för honom utan
värde, som han kastade bort i nästa minut — om
någon den aftonen sagt mig en sådan lögn, undrar
jag just på hvad sätt min harm hade gifvit sig ut
tryck.
Troligen blott i en förhöjning — så vida en sådan
varit möjlig — af de romantiska trohets- och
vänskapskänslor, med hvilka jag vandrade vid hans sida
öfver den mörka, vinterliga sandheden till den gamla
båten. Vinden suckade omkring oss nästan än mera
sorgset än den suckat och klagat den afton, då
jag första gången trädde in genom mr. Peggottys
dörr.
»Det är vild natur det här, inte sant Steerforth?»
»Jo, nog är det ganska ruskigt i mörkret», sade
han, »och hafvet ryter, som om det ville sluka oss.
Är det båten där borta, där jag ser ljuset?»
»Ja, det är båten», sade jag.
»Och det är densamma jag såg i morse»,
återtog han. »Instinkten måtte ha ledt mig åt det hållet.»
Vi tego då vi närmade oss ljuset, och gingo
sakta fram till dörren. Jag lade min hand på
klinkan och hviskade åt Steerforth att hålla sig tätt
intill mig, hvarpå vi gingo in.
Utifrån hade vi hört sorlet af röster, och just
som vi stego in, hördes handklappningar, hvilka till
min förvåning härrörde från den vanligen så
bedröfvade mrs. Gummidge. Men mrs. Gummidge var icke
den enda därinne, som var så ovanligt upplifvad.
Mr. Peggotty, strålande af belåtenhet och skrattande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
