Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dahlgrens bidrag äro de talrikaste: ett komiskt högtidstal hållet i
Hagaparken, parodierna Movitz anlete (med anledning af Franzéns
Människans anlete) och Den siste dryckeskämpen, bellmansimitationen
Mollberg i samvetskval, sedermera kallad Mollbergs filosofi, samt den lilla
dramatiska dikten Ulla Winblads död, som i fyra scener ger en tafla
ur bellmansvärlden och äfven visar det höga Olympen i dess
hvar-dagslif, en munter gudatravesti. Af honom är ytterligare en bråkig
och ansträngd realistisk bild ur lifvet Värfvaren samt inled ningsdikten
Regnbågen, som man nästan kunde vara frestad att anse symbolisk,
särskildt dessa rader:
Än stormen hviner
en liten tid.
Men bågen skiner
och det blir frid.
Kalendern väckte också mycket både uppseende och bifall, och
redan följande år utkom en ny upplaga af densamma; den recenserades
i Argus, Stockholmsposten, Anmärkaren *) och Granskaren, men Svensk
litteraturtidning teg betecknande nog.
Mest lofordande är Granskaren, den af expeditionssekreteraren
Lindgren utgifna servila tidningen. Boken vore så förträfflig och
mångsidig, att man vore böjd att tro, att Lidner, Bellman, Franzén och
ännu flere goda författare hjälpts åt med dess sammanbringande.
»Läsaren blir tillfredsställd, vare sig han är älskare af det allvarsamma,
det rörande, det känslofulla, det sinnliga eller det burleska». Särskildt
förtjust är han öfver Movitz anlete för dess äktbacchanaliska ton. Att
denne recensent ej var någon synnerlig kännare, inser man bäst däraf,
att han verkligen på allvar synes tro, att en inan författat de hvarandra
så olika alster, hvarpå häftet bjuder 2). Och han har troligen ansett,
att denne vore Dahlgren, som numera var föremål för mycken
uppmärksamhet i Stockholm. Första gången jag funnit hans namn utsatt
i samband med litterära förhållanden i pressen är i Svensk
Litteraturtidning af den 24 dec. 1821.
Argus lät ej tillfället gå sig ur händerna att jämföra med
hvarandra de tre kalendrar, som utkommit till julen 1821, nämligen den
poetiska, den opoetiska samt Kalender för damer, i hvilken senare
Vitalis fullföljde sitt fälttåg mot fosforisterna 3). Den opoetiska
kalendern finner han vara i själfva verket långt mera poetisk än den poetiska,
i hvilken han dock högeligen berömmer ett och annat stycke. Det är
framför allt Dahlgrens parodier, som tilltalat honom, dessa dikter, som
Stockholmsposten fördömde 4). För öfrigt kritiserar han skarpt de rent
’) Jan.
11 och 15 jan 1822.
3) 29 dec. 1821, 2, 5 jan. och 23 febr. 1822.
* ) N:r liM.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
