Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dock oss en väg till himlens port att dana
Gud själf steg ned på denna jordens rymd.
Den dunkla stig för oss han gick att bana,
förut af villans natt och töcken skymd,
att dödens hufvud med sin kraft förkrossa
och oss ur syndens band till frihet lossa.
t
1 frälsermannens spår måste den unge företaga sin jordevandring.
Poemet är onekligen något långsläpigt och stundom matt — ej
mindre än tre långa tal hållas förutom en ej alltför kort monolog af
den unge Hercules —, men detta oaktadt dock ganska vackert på grund
af det rika bildspråket och den ofta melodiska formen. Härtill kommer
en naturkänsla, såsom alltid hos Dahlgren fin och vaken.
Att detta försök i lärodikten ej är så modernt som Dahlgrens
öfriga beror tydligen på, att stycket är författadt såsom prisskrift och
således måste en smula rätta sig efter den rådande smaken, men en
annan anledning är nog, att Den nye Hercules afsågs att vara ett
modernt motstycke till Stjemhjelms berömda arbete. Det är ju den
gamla sagan om Hercules vid skiljevägen som äfven Dahlgren behandlar.
Det gamla moraliska poemet var lätt tillgängligt för vår författare i
Silfverstolpes upplaga af år 1808, och Hammarsköld sysslade ju samma
år Dahlgren skref sin dikt med redigeringen af mästarens skrifter. Men
det är egentligen bara motivet, den moraliserande tonen och den
allegoriska apparaten de båda styckena hafva gemensamt; för öfrigt
erbjuder Den nye Hercules i behandlingen ej några egentliga likhetsdrag
med Stjemhjelms kärnfriska alster. Den är alltigenom allvarligt
predikande, och all starkare realism är hållen fjärran.
Då den unge mannen lämnar sin faders hydda för att på egen
hand taga sig fram i världen, håller denne ett förmaningstal, som djupt
sysselsätter hans tankar under hans vandring i dagbräckningen upp mot
fjällen. Hvart vägen leder vet han ännu ej, men i en innerlig bön till
Gud söker han tröst och styrka, ty han vet, att syndens frö gror i hans
själ. Men det har blifvit klar dag, och han befinner sig snart vid
skiljevägen, där han möter de gamla allegoriska fruarna Dygd och
Lusta. Den senare är skyndsam i gången och har ett dårande yttre:
det långa svarta håret svallar i lösta lockar kring hennes granna dräkt,
blicken är simmig af vällust och kinden blossar af lifsglädje. Till
yttermera visso »kryssar» kärleksguden kring hennes gördel.
Omedelbart efter fru Lustas tal, i hvilket hon lofvar ynglingen all
jordisk sällhet, börjar fru Dygd sitt. Hon är afmätt i sin gång och
blygsam i sina åtbörder och stannar i sin förlägenhet på afstånd. 1
änkel dräkt med törnekrona på hufvudet och blek om kinden står hon
där; hennes gestalt är böjd, ty det är hennes lott att rensa jorden från
tistlar och törne. Hon gråter öfver viljans svaghet och erinrar sörjande
om den gyllene tid, då kraft och dygd härskade på jorden. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
