Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Orléans 1), som ju innehåller underbara moment, samt är en entusiastisk
beundrare af Shakespere, af hvars dramer han åtminstone gjort
bekantskap med Macbeth samt Romeo och Julia. I Aurora skildrar den
svärmiska Clorinda det intryck läsningen af detta drama ute i naturen
gjorde på hennes själ. Hon föll på knä och grät, och sträckande
händerna mot himmelen bad hon om den gudomlige skaldens närvaro;
hans ande blef synbar för henne, hon såg honom, det var som en
ängels anlete 2).
Bland alla’ af romantiken högt uppburna stornamn nämner
Dahlgren dessutom Homer, Milton och Calderon samt Rousseau, af
hvilka på sin höjd endast den sistnämnde haft något inflytande på
honom. Bellmans inverkan på honom blir allt starkare, och härtill
kommer troligen redan nu intryck från romantikens humorist par
pré-ference, Jean Paul, en af dem, som leder öfver från Sturm und Drang
till nyromantiken, en skald, som i sina humoristiska improvisationer gaf
fria tyglar åt inbillningens alla nycker och omslag: gråt och leende,
hänförelse, svärmeri och tungsinne aflösa oafbrutet hvarandra 3). Hos
honom finna vi en öfverspänd naturdyrkan, ett öfverlastadt bildspråk,
som innerst hvilar på en sträfvan efter åskådlighet, på afgjordt realistiskt
sinne. Här är nog ett af källsprången till Dahlgrens vid denna tid sig
utbildande starkt realistiskt personifierande naturskildring. Stjernhjelms
Hercules har han läst. Möjligen har vår skald äfven redan nu gått
till den karolinska tidens visdiktning, en Runius, en Lucidor — han kallar
sig själf än Lucidor den yngre * *), än Lucidor den lycklige, — och äfven
den dalinska visan har han möjligen stiftat bekantskap med. Af de
akademiske gustavianske skalderna har Kellgren fortfarande hans sympati.
Härtill kommer flitig läsning af bibeln, af hvilken hans sinne för
bilden fått ytterligare näring, liksom äfven hans böjelse att ge lifvets
åskådlighet åt naturtingen: om dem säger Syrach, en af de bibliska
författare, som 1815 mäktigt tilltalat honom, att de »allesammans lefva,
och blifva så evinnerliga 6)». Lefvande syntes alltid naturen äfven för
Dahlgren.
Skaldens sinnesstämning undergår under denna tid, såsom förut
nämnts, en afgjord förändring, hans uppfattning af lifvet blir ljus och
glad; men i den diktning han själf offentliggör fortsätter han i samma
spår som förr, d. v. s. närmast Atterboms. Den är alltjämt starkt
romantisk; man kan dock, såväl i denna, som framför allt i samtida
dikter, hvilka han ej låtit trycka, särskildt mot slutet, spåra en brytning,
’) Aurora II, 23.
*) Aurora I, 57—58.
*) Valdemar Vedel Svensk romantik s. 177.
*) Efterspråk till Aurora.
*) Melins bibel kap. 42, 23.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
