Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så vidare — eller skulle man ej få skratta i himlen? Vår herre år
själf den störste komiske författare jag känner». Och till fru Afzelius
skrifver han den 17 juli 1818.
»Min nådiga Friherrinna! Att våga tiliskrifva Friherrinnan är
måhända en för stor licentia poetica, som ingen prosodi tillåter, men en
människa skrifver till sin Gud, en undersåte till sin kung, en Leopold
till sin grefvinna, en Lidner till en dito, en Bellman till en femton års
fröken i öknen, en Kellgren till Fredrika, en Lindegren till baroner,
som åka i granna vagnar, med ett ord, en svedenborgisk korrespondens
från det högre till det lägre och tvärtom, ett cirkulationsbruk in
infi-nitum råder öfver allt, därföre tror jag det vara ursäkteligt, ehuru jag
ej är hvarken någon Zebaoths ängel, undersåtlig supplikant, Leopold
eller Lindegren, om jag tager mig friheten och i några rader tecknar
min ringa persons ödmjuklighet för Friherrinnan. Min nådiga känner
rimmaresujetteme, som i allt se ett poetiskt skimmer, från myran till
ömen, från sandkornet på hafsstranden till himmelens glittrande strösand
stjämome, från kuku till philomelen; så är äfven med mig, därföre
gråter jag, skrattar jag, skrifver jag, gör mig dum, gör mig klok, hänger
hufvudet på båda axlame, sätter det efter omständigheterne under armen
och löper som Roschi chapeaubas i varmen, där andra skulle säga:
quelle vanité, quelle folie! eller: är karln splitter rasande? eller: kära
du, spill ej på prästkragen! eller saprement der teufel hat seine
Herz-kuche: ja, samma poetiska flor har jag i dag kastat öfver mes
phan-tasien, och bland mina poetiska grupper intar äfven Friherrinnan, om
jag vågar utbedja mig, en plats. Je- ne sais pourquoi, måhända, emedan
min nådiga själf är poetisk. Nog härom! jag har nu gjort mina
præ-liminärpraeludier, min harang, nu må du löpa friare penna! Jag hoppas
jag vunnit ursäkt. — — — Nå, nu har väl Oreäl 1) sprungit i det
gröna och rasat med de sköna — blommorna, plockat och bundit till
en krans? För hvem är den ämnad? För mamma? Därför skall
Mamma klappa dig och kyssa dig och säga: Du lilla skälm! och låta
dig titta i spegeln och åter kyssa dig och sätta kransen på dig och
ropa lull, lull! och sen sätta den på sig själf och hyssja dig opp till
taket — -. Men huru må vi i Stockholm?
Här under de susande grenar,
som dela mig svalka och ro,
där granen och björken sig enar,
där kvittrande fåglame bo,
där lugn jag min afton förnöter,
jag gatornas vimmel undflyr,
ej hvad där passerar mig bryr,
där oro och kvalm mig blott möter.
’) Afzelius äldste son.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
