Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Af någon glad poesi finnes dock i de bevarade handlingarna intet
spår. Sällskapets diktning är alltigenom allvarlig och till större delen
lärodiktande. Upplysande äro i detta afseende redan själfva titlarna:
Religionens tröst (Religion! hur helig är din röst —), Ode till dem,
som af ärelystnad söka ett odödligt namn, Den åldrige, Sällheten och
Sedernas förfall (båda förlorade), En blick på det förflutna och
ingångna århundradet, ett slags versifierad historisk öfversikt, samt
prosauppsatsen Tankar om dödligheten, som varierar tanken om dödens
nödvändighet och härlighet. Religionens tröst innehåller följande för
upplysningstidens religiösa uppfattning betecknande strof:
Lugn sågs hjälten gjutas ut sitt blod,
stark af dig han trotsar despotismen,
brann af dig och kände blott sitt mod,
glömde bålet, tändt af fanatismen.
I stycket paraderar äfven ödet, och lyckan rimmar på kryckan —
ett i tidens dikt omtyckt rimpar.
Det är ju helt i tidens stil, när i dessa Vittra öfningar medlidande
med »uslingar» och en allmän välgörenhet jämt och ständigt inskärpes,
ett dråg, vackert i sig själft men tröttsamt och bedröfligt, särskildt
där-före, att denna uppmaning till praktisk människokärlek, ideligen
upprepad utan synnerlig omväxling, gör den didaktiska poesien torr och
alltför mycket smakande af katekesutläggning. En prosaisk tydlighet
"var rent af enligt mångas uppfattning, t. ex. Bloms, att föredraga
framför en bildrik och varm poetisk framställning, emedan lärdomen, om
man beflitade sig därom, ej gärna kunde missuppfattas. Talande är
följande ur Den åldrige:
Än öppet för mitt minne står
den tid, då hälsan kinden prydde,
då oskuld följde mina spår,
då uslingen jag gaf en tår
och då naturens bud jag lydde —––––
Säll, om jag så de dar jag fört
som himlen åt mig svage lämnat,
att ingen oskulds dygd jag stört,
hvar enda uslings tår mig rört —
då sällt det öde mig blef ämnadt.
Lidner är, som bekant, framför andre medlidandets poetiske
apostel under upplysningstidehvarfvet. Men denna starka medkänsla med
andras lidanden är utmärkande äfven för den strängt akademiska
riktningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
