Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
406
- 1838 -
värnlöshet att skymfa och vanära henne. Välan I saken blef ej
värre för det att jag lefde att lida deraf. Tvenne dagar till,
och allting skulle vara öfver. De demoner som lefde af
menniskors elände miste ha sitt rof. Hon skulle blifva utan hem,
utan bergning, utan vänner; hon hade umgätts med en
brottsling , det var icke svårt att gissa till det öfriga."
"Man läser och hörer beständigt om vänners och
slägtingar besök hos personer som blifvit dömda till döden; litet
begrepp har man dock om den bedröfliga verkligheten. Det
var sex dygn efter min arrestering då Elisabeth kom sista
gången till mig. Skönhet, helsa, styrka, — allt hade hon på
denna tid förlorat. Hela år af arbete och sjukdom hade ej
kunnat åstadkomma mer förödelse. Döden, så tydligt som
den kan visa sig, satt i hvarje anletsdrag; hennes hjerta hade
brustit. Jag hade ej sett henne på tvenne dagar. Jag kunde
icke tala, och en fångknekt var dessutom hos oss. Jag satte
mig bredvid henne på min säng, det enda som fanns att sitta
på uti min cell, och svepte hennes schal tätt om henne, ty
det var ganska kallt. Så sutto vi omkring en timma, utan
att säga ett enda ord." —–-
"Hon hade lemnat mig under förevändning att göra
ännu ett försök att rädda mig, och med löfte att samma afton
återkomma. Fångvaktaren, en äldre man, som sjelf hade
döttrar, lofvade mig — ty han märkte att jag kände huru
det förhöll sig — att följa henne genom hopen af de uslingar
hon hade att passera för att komma utur fängelset. Hon gick;
jag visste att det var för alltid. Dörren till min cell blef
stängd; vi skulle aldrig mötas mer på jorden. Jag föll på
mina knän; jag hopknäppte mina händer; mina tårar brusto
åter ut, och jag bad Gud beskydda henne."–
"Jag minnes ganska tydligt när processionen böljade
genom de långa, hvälfda gångarne som ledde till schavotten.
Jag såg lamporna som brunno, ty dagen kommer här aldrig
in. Jag hörde klockans klämtning och fångpredikantens djupa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
