Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
179
lidelsefullt, öfverljudt gråtande, omfamnade de
unga flickorna Livingston.
»Vill du stanna, Marion?» frågade han tvärt,
hårdt, mycket lågt. Han hade redan fattat
hennes hand för att leda henne ut till släden.
»Nej,» hon såg upp med ett par tröstlösa
ögon, svullna af tårar. »Jag vill hem.»
»För det att hon vet, att våra trupper förr
eller senare måste komma till Philadelphia,»
tänkte Sarah bittert, medan hon före de andra
stillsamt och tyst lät guvernör Livingston föra
sig ut till släden. Solen hade nyss gått upp
och sken röd genom den täta dimman öfver
hafvet.
»Det blir snö,» sade bonden, som skulle
köra, uppifrån sin plats.
»Gud gifve, det blott icke måtte frysä för
hårdt I» sade guvernör Livingston med en blick
mot himlen. Han hade alltid armén vid
Delaware i tankarna.
»Amen!» instämde New-Jerseybonden så
trohjärtadt, att Evert Hatting kom till att småle.
Från släden bugade han sig djupt med hatten
i handen. Han hade en grå filtkappa, som gick
honom nästan ända upp till hakan.
»Gud välsigne eder alla!» sade den lilla
Annabel Livingston högt med sin klara
barnsliga röst, där hon med fromt ihopknäppta händer
stod uppe på trappan mellan sina stora systrar.
Släden salte sig ljudlöst i gång. Den läm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
