Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
117
»Jag minns Bruyère,» sade Cadwallader kallt
och mötte menande sin gamle skolkamrats blick.
»Bruyère af det Kongl. Irska. Minns du honom
inte?»
»Nej,» sade William högdraget, nästan
föraktligt. »Karlen har fallit mig ur minnet.»
»Hon är värd en galenskap, till och med
två.» Cadwallader såg icke längre på William,
det lät som om han satt och talade för sig
själf. »Ett godt Pennsylvaniahus’ ära är hon
väl, med all respekt sagdt, ändå icke värd.»
William Hatting svarade icke, böjde blott
djupt på hufvudet. Under bordet fick han fatt
i Cadwalladers hand och tryckte den hårdt.
Sinsemellan nämnde de aldrig mera Marions
namn.
Det blef en glad afton på Johnson Hall.
Uppe i sin säng hörde Lady Johnson med en
blandad känsla af tillfredsställelse och sorgset
ogillande, hur de dansade nere i stora salen.
Och i den vackra majkvällen spatserade flickorna
upp och ner i trädgårdens gångar med
»rebellerna», medan musiken under verandans
löfhvalf oförtrutet spelade Yankee Doodle.
Efter supén hade William tillsammans med
vännen Cadwallader uppsökt Marion och ett
ögonblick växlat ett par höfliga och intetsägande
ord med henne. Hon förstod, att han till hvad
pris som helst ville undvika henne, att ban icke
väntat att finna henne här och att det för honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
