Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
»Farväl,» mumlade William hastigt. Han
var nästan tacksam för att detta afsked — det
svåraste och det bittraste af alla — ändtligen
blef afbrutet och förkortadt. Han böjde sig
ett ögonblick ned öfver henne — blek som hon
— och deras ögon möttes.
»Glöm inig inte,» hviskade ban lidelsefullt,
med en röst, som stockade sig och nästan
kväfdes. På trappan ofvanför sig hörde de
redan Alidas lätta steg.
»Aldrig,» mumlade Marion. Hon slöt ögonen.
Med en förnimmelse som om hon sjönk kände
hon i hela världen omkring sig blott Williams
händer, hvilka ännu höllo hennes.
»William,» sade Alida tätt intill dem i
skymningen — de voro bägge liksom förvånade
öfver hennes röst och att den lät som vanligt.
»Far frågar efter dig ...»
»Jag kommer,» sade William — han
rätade på sig och släppte Marions hand. »Jag
kommer.. .»
»Och så sade mor, att du skulle gå till
hvila. Du skall ju upp så tidigt...»
William hörde henne knappt. Han blef
stående kvar där han stod, liksom han bara
väntat att systern skulle gå. Därpå, utan att
säga ett ord, började han långsamt, motvilligt,
gå uppför trappan.
»Kommer du, Marion?» frågade Alida. Hon
hade nu också vändt sig om för att gå in.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
