Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248
hur skönt det kittlar, och man kan sparka den i
ansiktet på otäcka pojkar, som bara vilja förstöra
allting.
Jag stod och tittade på en liten flicka i ljusblå
sidenkappa och ljusa knäppkängor. Hennes
barnsköterska hade vänt ryggen åt henne och pratade
med en kamrat. Den lilla flickan hade en röd hink
och en liten den näpnaste spade. Hon arbetade
oförtrutet med att fylla hinken med sand. Hennes
lilla ansikte blossade. Hon hade sand kring
munnen, så hon visste tydligen även, att sand smakar
gott, sand i de långa av en fåfäng moder
upplagda korkskruvslockarna och sand till och med i
ögonhåren.
Nu är hinken fylld. En stund betraktar hon
den betänksamt. Så reser hon sig, håller upp
den röda, fina leksaken i solen — och vänder den
så helt resolut och låter sanden strömma som
en dusch över hela sin ljusblå lilla person. Därpå
upphäver hon ett skrik och kastar gråtande sin
röda hink ifrån sig.
En herre går förbi med händerna på ryggen
och något grubblande, inåtvänt i blicken.
Jag vet, vem det är. Han anses stor och är
berömd. Han skriver böcker, som jag inte
förstår, och låter sig ibland hyllas av sjungande
skolbarn. Och han, som jag nu endast ser ryggen
av, har också en gång lekt i sandhögen och vänt
upp och ned på en hink, så att sanden forsat
över huvudet på honom! Naturligtvis har han
gjort det. Det göra alla barn.
Och då finns det människor, som ännu inte
tro, att livet till sin innersta grund är sand och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
